Jag åt lunch. Fastän frukosten redan var flera gånger så stor som jag först planerat och fastän jag glufsade i mig en massa godis igår kväll lagade och åt jag lunch. Jag kände mig duktig och stark. Blogginlägget nedan kom till medan jag förberedde maten och känslan av styrka hängde med en bra stund in i måltiden. Så läste jag en blogg. Ett enda litet inlägg vände upp och ner på allt och paniken växte inom mig. Jag ser ner på min kropp och ser bara fett. Äckligt och mjukt bäddar det in hela mig och inte ens armar och händer ser ut som de brukar. Nyss var jag så hoppfull och nu vet jag inte hur jag kunde vara så dum. Hur kunde jag tro att jag ska kunna må bra med en såhär gigantiskt grotesk kropp som följeslagare? Släpandes på femhundra kilo fett blir jag aldrig lycklig dånar ätstörningen inom mig och jag vill bara bli smal. Smal, ren och lätt.
Hur kan det svänga så? Hur kan det slå till med sådan kraft när allt kändes så bra alldeles nyss?
lördag 21 september 2013
En vision skymtar förbi
Det fladdrar förbi små ögonblicksbilder av ett framtida friskt liv. Jag försöker fånga dem och spinna vidare på dem, broderar ut och fyller i. Det är en positiv väv med otroliga möjligheter som växer fram. Otroliga möjligheter i jämförelse med mitt liv idag. Jag föreställer mig hur jag i min starka, kraftfyllda kropp kan leva precis hur jag vill. En ny utbildning, friheten att välja precis vad jag vill, möjligheten att bygga upp en vardag så som jag vill ha den.
Idag, när det glimrar så fint av hoppfulla drömmar, kan jag känna lust. Lust att få ordning på hur jag äter, lust att gå upp lite i vikt och lust att fortsätta leva.
När jag ser framtiden och känner igen mitt friska jag i visionerna är det en kurvig, kraftfylld kropp jag ser. Vacker och full av liv, så som jag egentligen är. Det är inte ofta jag kan föreställa mig min kropp större och se något gott i det, men när jag väl gör det förefaller bilden självklar och sann. För att kunna vara den starka, trygga person jag gömmer någonstans djupt inom mig måste jag åter ha en stark och trygg kropp. För min del innebär en stark kropp ett högre bmi, någonstans kring 21 eller strax däröver. Jag kan inte vara frisk på bmi 18, 19 eller ens 20. Min kropp är inte bygd för det och kommer fortsätta att kämpa emot och ställa till det för min skalle så länge jag ligger på en för mig för låg vikt.
För att kunna börja bli frisk måste jag alltså upp i vikt. Inte särskilt svårt ordnat, kanhända, men att lösa det på ett bra och hållbart sätt känns svårare. Att verkligen stanna kvar på en frisk vikt och våga fortsätta lära mig äta på riktigt och lita på att jag får fortsätta äta mig mätt - det brukar vara desto svårare. Hur jag ska klara det på egen hand vet jag inte.
Idag, när det glimrar så fint av hoppfulla drömmar, kan jag känna lust. Lust att få ordning på hur jag äter, lust att gå upp lite i vikt och lust att fortsätta leva.
När jag ser framtiden och känner igen mitt friska jag i visionerna är det en kurvig, kraftfylld kropp jag ser. Vacker och full av liv, så som jag egentligen är. Det är inte ofta jag kan föreställa mig min kropp större och se något gott i det, men när jag väl gör det förefaller bilden självklar och sann. För att kunna vara den starka, trygga person jag gömmer någonstans djupt inom mig måste jag åter ha en stark och trygg kropp. För min del innebär en stark kropp ett högre bmi, någonstans kring 21 eller strax däröver. Jag kan inte vara frisk på bmi 18, 19 eller ens 20. Min kropp är inte bygd för det och kommer fortsätta att kämpa emot och ställa till det för min skalle så länge jag ligger på en för mig för låg vikt.
För att kunna börja bli frisk måste jag alltså upp i vikt. Inte särskilt svårt ordnat, kanhända, men att lösa det på ett bra och hållbart sätt känns svårare. Att verkligen stanna kvar på en frisk vikt och våga fortsätta lära mig äta på riktigt och lita på att jag får fortsätta äta mig mätt - det brukar vara desto svårare. Hur jag ska klara det på egen hand vet jag inte.
onsdag 18 september 2013
Idag var det den sjunde dagen av isolering. Det hade gått en vecka utan att jag pratat med en enda människa och tanken på att komma iväg till psykologen gjorde mig illamående. Av rädsla för att finna mina vanlig byxor för trånga och eftersom jag inte ville gå dit i mjukisbyxor klarade jag inte ens av att klä på mig.
Så jag gjorde som vanligt, ringde och avbokade.
Än en gång vann ätstörningen.
Någon timme senare blev jag uppringd av psykologen och övertalad att komma trots allt. Jag drog en stor tröja över träningstajtsen, svepte in mig i kappa och sjal och tryckte ner en mössa på skallen. Genom hällande regn cyklade jag mot mottagningen, tillfreds och i fas under ett ögonblick. När jag kommit fram hade det klarnat något och jag insåg att isoleringen gjort mig illa.
Även om samtalet i sig inte blev bra, jag försattes återigen i hopplöshet, så gjorde det mig gott att komma iväg.
Efteråt var jag som en våt trasa och kände mig fullkomligt skinnflådd. Den där känslan av hudlöshet är ganska fin, ärlig och väldigt mycket just nu.
Så jag gjorde som vanligt, ringde och avbokade.
Än en gång vann ätstörningen.
Någon timme senare blev jag uppringd av psykologen och övertalad att komma trots allt. Jag drog en stor tröja över träningstajtsen, svepte in mig i kappa och sjal och tryckte ner en mössa på skallen. Genom hällande regn cyklade jag mot mottagningen, tillfreds och i fas under ett ögonblick. När jag kommit fram hade det klarnat något och jag insåg att isoleringen gjort mig illa.
Även om samtalet i sig inte blev bra, jag försattes återigen i hopplöshet, så gjorde det mig gott att komma iväg.
Efteråt var jag som en våt trasa och kände mig fullkomligt skinnflådd. Den där känslan av hudlöshet är ganska fin, ärlig och väldigt mycket just nu.
lördag 14 september 2013
Har inget att skriva. Det är mest bara blankt i skallen. Undrar om jag kanske håller på att utveckla hetsätningsproblem. Kul. Ångestäter och skäms. Bryr mig inte riktigt om någonting och känner mig otroligt uppgiven. Tänker att det är pms, men det verkar det ju inte vara. Har man hormonella cykler även om man inte har mens? Jag tycker det verkar så.
Varje gång jag är ute får jag kraftig ångest och vill bara skynda mig hem och gömma mig. Det är flera dagar sedan jag pratade med en människa och jag är rädd att jag håller på att bli knäpp på riktigt.
Varje gång jag är ute får jag kraftig ångest och vill bara skynda mig hem och gömma mig. Det är flera dagar sedan jag pratade med en människa och jag är rädd att jag håller på att bli knäpp på riktigt.
tisdag 10 september 2013
För mycket ångest. Svårt att andas och äckel som ger mig kväljningar. Rastlös och jättetrött på en och samma gång bedövar jag mig med godis och tv. Magen spänner. Jag sover mellan svettiga lakan och vaknar bara till hälften när telefonen ringer. Stänger av ljudet och tvingar kroppen i dvala. Försöker härda ut och sova mig igenom stormen. Glömmer vilken dag det är. Ringer återbud till livet. Unken luft i lägenhet och jag vågar inte gå ut. När jag till sist inte står ut och skyndar nerför trapporna har björkarnas löv blivit gula. Det känns tryggare att cykla och jag susar till affären med flackande blick, ovan vid ljuset och människorna. Köper mer godis och skyndar hem till tryggheten. Soffan är min flotte i lägenhetens kaos och jag drar upp benen.
söndag 8 september 2013
fredag 6 september 2013
Trött på att ljuga
Jag sade som det var; att jag visat mig vara en bit längre än vad jag tidigare trott. Onödigt!, ropade ätstörningen, men jag är så trött på allt smussel och ljugande som följer med den här sjukdomen att jag avslöjade det. Raka kort ligger mer för mig, även om jag kommer på mig själv med att vara manipulativ och fara med vita lögner i ätstörningens tjänst mest hela tiden. Den första reaktion jag fick var "Då lägger vi in dig!". Halvt på skämt, halvt på allvar. Men det kommer ju inte hända, för du har redan gått upp femhundra kilo MINST sen i måndags, säger min ätstörda sida. Den friska delen av mig tänker att jag får passa mig. Inte ner mer.
Tjockkänslorna är starka idag och en del av mig förbannar verkligen mitt avslöjande. Jag kunde ju behållit det där om längden för mig själv, viskar den förrädiska ätstörningsrösten i mitt öra. Min egen lilla hemlighet och en liten gnutta kontroll. Något kilo till godo, en liten buffert. Nu kommer de tvinga mig att vara ÄNNU tjockare!, vrålar rösten.
Fast en del av mig tycker faktiskt att det är skönt. Skönt att vara ärlig, och skönt att jag "får" väga lite mer. Jag kan gå upp till den där stabila frisk-vikten utan att vara tjock. Knasigt, vad? Som om bmi spelar någon roll egentligen.
Nu ska jag laga middag och sedan fortsätta brottas med kaoset i lägenheten. Kaoset i skallen hoppas jag på lite paus från.
Tjockkänslorna är starka idag och en del av mig förbannar verkligen mitt avslöjande. Jag kunde ju behållit det där om längden för mig själv, viskar den förrädiska ätstörningsrösten i mitt öra. Min egen lilla hemlighet och en liten gnutta kontroll. Något kilo till godo, en liten buffert. Nu kommer de tvinga mig att vara ÄNNU tjockare!, vrålar rösten.
Fast en del av mig tycker faktiskt att det är skönt. Skönt att vara ärlig, och skönt att jag "får" väga lite mer. Jag kan gå upp till den där stabila frisk-vikten utan att vara tjock. Knasigt, vad? Som om bmi spelar någon roll egentligen.
Nu ska jag laga middag och sedan fortsätta brottas med kaoset i lägenheten. Kaoset i skallen hoppas jag på lite paus från.
torsdag 5 september 2013
Ska jag?
Nu på morgonen har jag varit iväg och gjort en bentäthetsmätning. På sjukhuset fick jag mitt skelett skannat på alla håll och kanter, men jag blev även vägd och mätt. Vägningen gick riktigt bra och med hjälp av lite småprat lyckades jag avstyra och maskera en smärre ångestattack. Det som sätter lite myror i skallen på mig är att jag tydligen är två centimeter längre än vad jag tidigare trott. Utöver det lustiga i att ha vuxit efter tjugotvå års ålder(då jag senast mätte mig) så ställer det mig inför ett litet dilemma.
Jag skulle kunna låta bli att säga något och hoppas att längden inte förmedlas till remitterande läkare, som för övrigt är allt annat än uppmärksam och kanske ändå inte reagerar, eller så säger jag som det är. Två centimeter gör ju lite skillnad i bmi och jag vet inte riktigt om jag vill behålla det för mig själv eller inte. Det gör ju ingen skillnad för hur jag mår, varken fysiskt eller psykiskt. Eventuella viktförändringar påverkas inte heller. Men att inte säga något är att behålla lite kontroll för mig själv på ett ganska ätstört vis. Svårt.
Jag skulle kunna låta bli att säga något och hoppas att längden inte förmedlas till remitterande läkare, som för övrigt är allt annat än uppmärksam och kanske ändå inte reagerar, eller så säger jag som det är. Två centimeter gör ju lite skillnad i bmi och jag vet inte riktigt om jag vill behålla det för mig själv eller inte. Det gör ju ingen skillnad för hur jag mår, varken fysiskt eller psykiskt. Eventuella viktförändringar påverkas inte heller. Men att inte säga något är att behålla lite kontroll för mig själv på ett ganska ätstört vis. Svårt.
onsdag 4 september 2013
Proana-surfande, 5:2 och motivation
På sistone har jag fastnat i ganska långa sessioner surfandes på sidor om dieter, viktminskning och midjemått. Det är sånt jag aldrig trodde att jag skulle börja göra, precis som jag aldrig trodde att jag skulle bli viktfixerad. Sånt har jag ju varit för smart och kritisk för. Right. Som om inte ätstörningslivet i sig är tillräckligt tankefattigt, samhällsfrånvänt och humorlöst så har jag alltså marinerat min hjärna i kändisars bmi, kalorisnåla recept och kvällspressartiklar om pangdieter. Jag skäms.
Jag tror att något som kan få mig att finna motivation till att bli frisk är att släppa in världen i mitt liv igen. Vad hände förresten med mitt kritiska tänkande? Om jag kan läsa en Aftonbladet-artikel och låta mig triggas av den är det tydligt att det inte sitter där det borde.
Att få perspektiv, börja se samhällets del i min sjukdom och komma utanför det lilla bärbara enmanskloster* som ätstörningen är känns också viktigt. Kanske kan även humor hjälpa mig? Ätstörningen är ju så väldigt humorlös, torr och tråkig och raka motsatsen till lust och glädje. Humor, perspektiv, lust och kritiskt tänkande kan kanske vara solen som får trollet att spricka?
Om inte annat tror jag på att jag kan styra mina tankar åt bättre håll än dietförespråkande blaj som bara skitar ner min skalle. Därför har jag bestämt mig för att byta ut mitt slentriansurfande på ätstörningstriggande sidor mot bättre alternativ. Dagens tankeställare blev Nanna Johanssons bästa 5:2-recept.
*grymt begrepp introducerat av Gisela van der Ster i "Mattillåtet"
Jag tror att något som kan få mig att finna motivation till att bli frisk är att släppa in världen i mitt liv igen. Vad hände förresten med mitt kritiska tänkande? Om jag kan läsa en Aftonbladet-artikel och låta mig triggas av den är det tydligt att det inte sitter där det borde.
Att få perspektiv, börja se samhällets del i min sjukdom och komma utanför det lilla bärbara enmanskloster* som ätstörningen är känns också viktigt. Kanske kan även humor hjälpa mig? Ätstörningen är ju så väldigt humorlös, torr och tråkig och raka motsatsen till lust och glädje. Humor, perspektiv, lust och kritiskt tänkande kan kanske vara solen som får trollet att spricka?
Om inte annat tror jag på att jag kan styra mina tankar åt bättre håll än dietförespråkande blaj som bara skitar ner min skalle. Därför har jag bestämt mig för att byta ut mitt slentriansurfande på ätstörningstriggande sidor mot bättre alternativ. Dagens tankeställare blev Nanna Johanssons bästa 5:2-recept.
*grymt begrepp introducerat av Gisela van der Ster i "Mattillåtet"
tisdag 3 september 2013
Vad ska det bli av dig?
Psykologen skickade mig raka vägen ner i hopplösheten igår.
Hon frågade vad det ska bli av mig, suckade och sade att hon inte visste vad de ska ta sig till med mig. Jag tror att hon säger sånt för att motivera mig och provocera fram lite kämpaglöd, men jag blir alldeles matt. När hon berättar hur snabbt patienter normalt stabiliserar sitt ätande och sedan jämför med min behandling, som pågått i snart tre år, väcks ingen kamplust i mig.
Hennes ord kör bara rakt över mig och borrar sig hela vägen in till min kärna. Hopplösheten sveper sin stora, fuktiga filt omkring mig och mina tankar blir till gelé.
Ju mer hon går på desto mindre blir jag och till sist har jag dragit mig så långt in i mig själv att jag inte går att locka fram ens när tiden för samtalet är ute. Nedhukad och med blicken i golvet samlar jag ihop mina saker och rusar ut genom dörren samtidigt som jag kastar ett hej och tack över axeln. Med en klump i halsen och en växande katastrof i magen skyndar jag över korridorens beigea linoleummatta och in på toaletten. Jag sätter mig på golvet och släpper ut gråten.
Jag försöker. Jag försöker verkligen. Dansar till Grimes, kramar hunden och läser arga, peppiga bloggar. Lady Dahmer, HEJ BLEKK, Karins konstgrepp och Julia Skott.
Men oavsett hur mycket jag hoppar och dansar lyckas jag inte skaka av mig den tunga hopplöshetsfiltens unkna lukt.
Hon frågade vad det ska bli av mig, suckade och sade att hon inte visste vad de ska ta sig till med mig. Jag tror att hon säger sånt för att motivera mig och provocera fram lite kämpaglöd, men jag blir alldeles matt. När hon berättar hur snabbt patienter normalt stabiliserar sitt ätande och sedan jämför med min behandling, som pågått i snart tre år, väcks ingen kamplust i mig.
Hennes ord kör bara rakt över mig och borrar sig hela vägen in till min kärna. Hopplösheten sveper sin stora, fuktiga filt omkring mig och mina tankar blir till gelé.
Ju mer hon går på desto mindre blir jag och till sist har jag dragit mig så långt in i mig själv att jag inte går att locka fram ens när tiden för samtalet är ute. Nedhukad och med blicken i golvet samlar jag ihop mina saker och rusar ut genom dörren samtidigt som jag kastar ett hej och tack över axeln. Med en klump i halsen och en växande katastrof i magen skyndar jag över korridorens beigea linoleummatta och in på toaletten. Jag sätter mig på golvet och släpper ut gråten.
Jag försöker. Jag försöker verkligen. Dansar till Grimes, kramar hunden och läser arga, peppiga bloggar. Lady Dahmer, HEJ BLEKK, Karins konstgrepp och Julia Skott.
Men oavsett hur mycket jag hoppar och dansar lyckas jag inte skaka av mig den tunga hopplöshetsfiltens unkna lukt.
måndag 2 september 2013
Matt
Idag vill jag helst bara vrida fram klockan och bestämma att det är dags att sova, men det går ju inte. Skallen känns dimmig och jag fick en ångestattack vid vägningen på mottagningen. Ätstörningsdjävulen jublade och jag blev lite rädd, för nu har det hänt igen. Det är ju inte så att jag ligger på en farligt låg vikt, eller ens i närheten, men skallen funkar lika illa som om jag gjorde det. Ätstörningen tycks växa sig starkare med åren och kicka in med full kraft tidigare än den förr brukat göra. Hjulspåren är liksom så väl uppkörda att det går undan som sjutton.
En del av mig vill bara följa med och sluta kämpa emot, ge upp och tyna bort. Det låter lite fint att tyna bort, men det är ju egentligen varken fint eller vackert. Förresten har jag aldrig kunnat bara flyta med, det har alltid varit full kamp åt alla håll. Inget romantiskt borttynande här inte. Men jag kan inte låta bli att önska att jag bara kunde försvinna.
Men försvinner gör jag ju inte. Istället äter jag min middag, som idag blev ovanligt tidig. Eftersom jag som vanligt vräker på med grönsaker för säkerhets skull känns magen enorm nu. Jag har fått knäppa upp byxknappen och sitter i soffan och pöser. Har mest dåsat i soffan hela dagen, bortsett från hundpromenaderna och besöket på mottagningen. Det är just en fin vaddering jag lägger kring mitt liv. Ett hungerrus. En sordin och ett dis som gör allting jävligt dimmigt, men också mindre smärtsamt.
En del av mig vill bara följa med och sluta kämpa emot, ge upp och tyna bort. Det låter lite fint att tyna bort, men det är ju egentligen varken fint eller vackert. Förresten har jag aldrig kunnat bara flyta med, det har alltid varit full kamp åt alla håll. Inget romantiskt borttynande här inte. Men jag kan inte låta bli att önska att jag bara kunde försvinna.
Men försvinner gör jag ju inte. Istället äter jag min middag, som idag blev ovanligt tidig. Eftersom jag som vanligt vräker på med grönsaker för säkerhets skull känns magen enorm nu. Jag har fått knäppa upp byxknappen och sitter i soffan och pöser. Har mest dåsat i soffan hela dagen, bortsett från hundpromenaderna och besöket på mottagningen. Det är just en fin vaddering jag lägger kring mitt liv. Ett hungerrus. En sordin och ett dis som gör allting jävligt dimmigt, men också mindre smärtsamt.
söndag 1 september 2013
Nytt bloggnamn
Ok, säkert helt emot allt vad smart bloggande heter, men vem bryr sig. Nytt namn på bloggen. Lite kaxigare, lite mindre tönt-poetiskt. Eller nåt.
lördag 31 augusti 2013
Och jag ska göra det igen ...
Nu har jag ätit middag. Jag har varit bottenlöst hungrig hela dagen och ibland kan den där hungern göra det lättare att äta. Det känns mer okej att äta när jag är, som jag brukar kalla det, ärligt hungrig. Samtidigt så skrämmer hungern mig när den känns så tydligt och jag blir rädd att ge efter för den och tappa kontrollen. Som om det vore en bedrift att kunna tygla sina kroppsliga behov? Som om det vore en bedrift att kunna låta bli att äta, att kissa?
Redan på måndag kommer jag bli vägd igen och helst vill jag bara låta bli att äta ända tills dess. Jag tillåter mig att tänka så och tanken i sig är ju inte farlig. Så vid varje måltid säger jag till mig själv att jag kan låta bli att äta helt imorgon om jag får lust, men just nu ska jag äta. Jag förstår ju varför man vill väga mig och jag inser ju att det är svårt att bedriva ätstörningsvård utan att göra det, men jag tror inte alls att det gagnar mig. Vägdagarna blir till små milstolpar inför vilka jag ofta håller igen lite fastän jag lyckas fortsätta äta någotsånär.
Äh, jag vet inte, jag är så kluven och vill till viss del bara släppa greppet helt. Fast det gör jag förstås inte. Jag tragglar på. Jag hatar såna här dagar. Jag hatar att de flesta dagar är såhär. Ett enda långt orkeslöst dividerande fram och tillbaka. Helst vill jag bara sova bort all tid eftersom det gör så ont att vara vaken.
Redan på måndag kommer jag bli vägd igen och helst vill jag bara låta bli att äta ända tills dess. Jag tillåter mig att tänka så och tanken i sig är ju inte farlig. Så vid varje måltid säger jag till mig själv att jag kan låta bli att äta helt imorgon om jag får lust, men just nu ska jag äta. Jag förstår ju varför man vill väga mig och jag inser ju att det är svårt att bedriva ätstörningsvård utan att göra det, men jag tror inte alls att det gagnar mig. Vägdagarna blir till små milstolpar inför vilka jag ofta håller igen lite fastän jag lyckas fortsätta äta någotsånär.
Äh, jag vet inte, jag är så kluven och vill till viss del bara släppa greppet helt. Fast det gör jag förstås inte. Jag tragglar på. Jag hatar såna här dagar. Jag hatar att de flesta dagar är såhär. Ett enda långt orkeslöst dividerande fram och tillbaka. Helst vill jag bara sova bort all tid eftersom det gör så ont att vara vaken.
Jag skjuter på det
Igår, efter en liten eftermiddagslur, vaknade jag med en tanke i huvudet: Jag vill ha mitt liv tillbaka. Kosta vad det kosta vill, tänkte jag, men jag vill leva igen.
Jag tänkte på hur det brukat vara, hur jag hade olika saker på gång hela tiden och på hur många vänner jag en gång hade. Jag mindes middagar och fester, fikastunder och studier. Arbete, projekt, utställningar och vernissager. Flirtande, dejter och dagar när varje sms kunde vara något spännande. På den tid då det fanns skäl att bry sig om kläder och då mjukisbyxor ännu inte gjort sitt intåg i mitt liv.
Det var alls inte rosaskimrande och guldkantat jämt, men det hade potential att utvecklas till ett riktigt trevligt liv. Om bara inte allt hade blivit för mycket. För mycket arbete och stress. För mycket festande. För mycket blundande för mina behov. För mycket höga krav. För mycket önskan att vara till lags. För mycket skam. För mycket tid i ett förhållande med ständiga övergrepp.
Nu kan jag minnas tanken jag hade när jag vaknade igår, men jag kan inte känna den. Igår kunde jag se att den där tanken var bra, den var frisk, och den skulle jag hålla kvar. Sedan lät jag ändå bli att äta middag och tänkte att jag kunde börja leva imorgon. Jag sköt lite på det och idag kan jag inte förstå.
Jag tänkte på hur det brukat vara, hur jag hade olika saker på gång hela tiden och på hur många vänner jag en gång hade. Jag mindes middagar och fester, fikastunder och studier. Arbete, projekt, utställningar och vernissager. Flirtande, dejter och dagar när varje sms kunde vara något spännande. På den tid då det fanns skäl att bry sig om kläder och då mjukisbyxor ännu inte gjort sitt intåg i mitt liv.
Det var alls inte rosaskimrande och guldkantat jämt, men det hade potential att utvecklas till ett riktigt trevligt liv. Om bara inte allt hade blivit för mycket. För mycket arbete och stress. För mycket festande. För mycket blundande för mina behov. För mycket höga krav. För mycket önskan att vara till lags. För mycket skam. För mycket tid i ett förhållande med ständiga övergrepp.
Nu kan jag minnas tanken jag hade när jag vaknade igår, men jag kan inte känna den. Igår kunde jag se att den där tanken var bra, den var frisk, och den skulle jag hålla kvar. Sedan lät jag ändå bli att äta middag och tänkte att jag kunde börja leva imorgon. Jag sköt lite på det och idag kan jag inte förstå.
fredag 30 augusti 2013
Kära knäppa skalle
Kära knäppa skalle,
du har lurat mig igen. Tänk att jag går på det varenda gång! Att jag aldrig lär mig genomskåda dina finter och ifrågasätta dina lögner. Du hävdade så bestämt att jag gått upp i vikt och var stor som ett hus när verkligheten var en annan. Jag var fullkomligt övertygad och kom liksom inte att tänka på alla de gånger det varit såhär förut.
Nu är jag bara trött och fryser som en hund. Jag hinkade kaffe igår kväll och gav upp soveriet vid halv fyra. Trots det kom jag iväg till mötet på mottagningen, men det känns mest meningslöst och hopplöst alltihop.
du har lurat mig igen. Tänk att jag går på det varenda gång! Att jag aldrig lär mig genomskåda dina finter och ifrågasätta dina lögner. Du hävdade så bestämt att jag gått upp i vikt och var stor som ett hus när verkligheten var en annan. Jag var fullkomligt övertygad och kom liksom inte att tänka på alla de gånger det varit såhär förut.
Nu är jag bara trött och fryser som en hund. Jag hinkade kaffe igår kväll och gav upp soveriet vid halv fyra. Trots det kom jag iväg till mötet på mottagningen, men det känns mest meningslöst och hopplöst alltihop.
torsdag 29 augusti 2013
Vägning och en stor påse godis
Idag vill jag mest bara sova bort hela dagen. Mina tjockkänslor är så starka att det är obehaglig att röra på mig eftersom varje rörelse gör mig uppmärksam på hur kroppsdelar och fett ligger an mot varandra och möts. Jag har varit ute med hunden, städat lite, cyklat till stan och gått ett ärende och träffat en vän en liten stund, så jag har verkligen försökt kämpa emot. Förr brukade tjockkänslorna driva mig ut att springa, men nuförtiden gömmer jag mig inomhus istället.
Ytterligare ett skäl till att bli sittande är att min mage är fullkomligt ur balans och gör ooont. Varför den gör det? Jo, det gör den eftersom jag tryckte i mig en jättepåse godis igår kväll. Efter en sömnlös natt var jag så dränerad på energi att jag under dagen blev jättehungrig(det blir ofta så när jag inte sovit alls) och åt tre avokados på raken vid lunchtid. Senare åt jag flera stekta ägg och ett berg grönsaker med bondbönor och så på kvällen tyckte jag att godis var en bra idé.
Om jag bara inte smällt i mig nära ett halvt kilo hade det väl gått an, särskilt som jag ätit ordentligt med riktig mat före och inte bara bytte ut maten mot sötsaker, men ett halvt kilo?? Vem äter så mycket godis? Vem fan köper så mycket? Det knasiga är att jag inte ens mådde illa efteråt utan snarare mer i balans energimässigt.
Jag är så svullen idag att min klocka, som normalt hänger så löst att den trillar fram på handen, stramar kring handleden. Byxorna sitter åt och till och med mina bröst är svullna. Blä! Idag vill jag inte ha någon kropp.
Imorgon är det vägningsdags och jag vill bara fly. Helst vill jag bara låta bli att gå dit, men med tanke på min sjukanmälningsstatistik är det ingen god idé. Att bli vägd i detta uppsvällda tillstånd är verkligen en mardröm och reaktionerna jag kommer få på att jag helt plötsligt väger flera kilon mer fasar jag för. Dessutom är det totalstilltje på magfronten vilket inte precis minskar känslan av svullenhet. Och jag som brukar få SVÅRT att äta dagarna före vägning.
Usch, ångest och panik. Blä, urk och fan! Så jäkla löjligt att jag oroar mig för att mina behandlare ska tycka att jag är tjock. Usch.
Ytterligare ett skäl till att bli sittande är att min mage är fullkomligt ur balans och gör ooont. Varför den gör det? Jo, det gör den eftersom jag tryckte i mig en jättepåse godis igår kväll. Efter en sömnlös natt var jag så dränerad på energi att jag under dagen blev jättehungrig(det blir ofta så när jag inte sovit alls) och åt tre avokados på raken vid lunchtid. Senare åt jag flera stekta ägg och ett berg grönsaker med bondbönor och så på kvällen tyckte jag att godis var en bra idé.
Om jag bara inte smällt i mig nära ett halvt kilo hade det väl gått an, särskilt som jag ätit ordentligt med riktig mat före och inte bara bytte ut maten mot sötsaker, men ett halvt kilo?? Vem äter så mycket godis? Vem fan köper så mycket? Det knasiga är att jag inte ens mådde illa efteråt utan snarare mer i balans energimässigt.
Jag är så svullen idag att min klocka, som normalt hänger så löst att den trillar fram på handen, stramar kring handleden. Byxorna sitter åt och till och med mina bröst är svullna. Blä! Idag vill jag inte ha någon kropp.
Imorgon är det vägningsdags och jag vill bara fly. Helst vill jag bara låta bli att gå dit, men med tanke på min sjukanmälningsstatistik är det ingen god idé. Att bli vägd i detta uppsvällda tillstånd är verkligen en mardröm och reaktionerna jag kommer få på att jag helt plötsligt väger flera kilon mer fasar jag för. Dessutom är det totalstilltje på magfronten vilket inte precis minskar känslan av svullenhet. Och jag som brukar få SVÅRT att äta dagarna före vägning.
Usch, ångest och panik. Blä, urk och fan! Så jäkla löjligt att jag oroar mig för att mina behandlare ska tycka att jag är tjock. Usch.
onsdag 28 augusti 2013
Jag ser golvet!
Jag har städat. Äntligen! Det är långt ifrån färdigstädat, men skillnaden är markant. Skillnaden i hur jag mår är också tydlig. Jag har alltid varit urusel på att hålla ordning, men med åren har jag ändå lyckats bli lite bättre på att städa. Tyvärr fallerar det helt när jag mår sämre och mitt hem gror igen så till den milda grad att jag inte kan släppa en kotte över tröskeln. Stöket bidrar till att jag mår ännu sämre, men så fort jag lyckas röja mår jag lite bättre.
Eftersom jag tänkt mycket på städning, oordning och kaos på sistone har jag återigen börjat fundera i ADHD-banor. När jag var hos läkaren i morse konstaterade vi att medicinerna inte tycks hjälpa mig och jag är så trött på att ingenting biter. Jag har nog provat varenda typ av antidepressivt läkemedel som finns och därtill antipsykotika och en lång rad andra mediciner mot ångest, samtligt utan resultat. Lite trevande framförde jag mina tankar kring ADHD och han lovade att ta upp det med mina övriga behandlingskontakter(som känner mig bättre).
Det hade varit så skönt att få någon typ av förklaring till varför jag har de svårigheter jag har istället för att bara känna mig allmänt lat och som en dålig människa. Jag hade velat ha en ordentlig utredning. Fast det kanske inte skulle göra någon skillnad?
Direkt efter läkarbesöket fick jag som vanligt ordentliga ångestefterdyningar och kunde bara minnas att läkaren sagt att jag har kraftig benstomme. Vad han ville få fram var att jag behöver gå upp i vikt, men jag hörde naturligtvis bara att jag är kraftig. Kraftig. Jag har alltid varit lång och bred över höfter och axlar och alltid önskat mig liten och nätt. .
Eftersom jag tänkt mycket på städning, oordning och kaos på sistone har jag återigen börjat fundera i ADHD-banor. När jag var hos läkaren i morse konstaterade vi att medicinerna inte tycks hjälpa mig och jag är så trött på att ingenting biter. Jag har nog provat varenda typ av antidepressivt läkemedel som finns och därtill antipsykotika och en lång rad andra mediciner mot ångest, samtligt utan resultat. Lite trevande framförde jag mina tankar kring ADHD och han lovade att ta upp det med mina övriga behandlingskontakter(som känner mig bättre).
Det hade varit så skönt att få någon typ av förklaring till varför jag har de svårigheter jag har istället för att bara känna mig allmänt lat och som en dålig människa. Jag hade velat ha en ordentlig utredning. Fast det kanske inte skulle göra någon skillnad?
Direkt efter läkarbesöket fick jag som vanligt ordentliga ångestefterdyningar och kunde bara minnas att läkaren sagt att jag har kraftig benstomme. Vad han ville få fram var att jag behöver gå upp i vikt, men jag hörde naturligtvis bara att jag är kraftig. Kraftig. Jag har alltid varit lång och bred över höfter och axlar och alltid önskat mig liten och nätt. .
lördag 24 augusti 2013
I morse var jag uppe tidigt och packade för en halvdag ute i naturen. Hundträning i nytt sällskap stod på programmet och jag var nervös. Rädd för att göra dåligt ifrån mig, orolig för den sociala situationen och för att inte klara att hålla allt i huvudet(mitt minne är fortfarande skruttigt). Vad jag borde ha oroat mig för var min ork. Vi gav oss av klockan sju och var åter i stan halv två. Efter bara en timme var jag så slut att jag knappt visste vad som var upp eller ner och efter ytterligare en sluddrade jag nästan. Det var inte särskilt fysiskt ansträngande, men den nya miljön, koncentrationen och ångesten i kombination med lågt blodsocker och kass sömn sög musten ur mig alldeles.
Jag har så himla svårt att inse hur mycket ätstörningen och ångesten påverkar mig och tror alltid att jag ska orka som förr, som vem som helst. Det här var på sätt och vis lite nyttigt. Vill jag ha det såhär? Det funkar så länge min ambitionsnivå är i höjd med fotknölarna och jag nöjer mig med att sitta hemma och glo dagarna i ända, men om jag ska klara att utföra ett kvalificerat arbete(eller egentligen vilket som) måste jag ha energi.
Trots allt är jag väldigt nöjd med att ha lyckats ta mig iväg. Nuförtiden är det inte ofta jag vågar mig utanför mina trygga rutiner och varje gång jag kommer iväg får jag en skjuts i rätt riktning. Det får mig att höja blicken från mina egna tår en stund och påminner mig om allt som väntar där ute. Ibland är det smärtsamt, eftersom det blir tydligare vad jag går miste om -men det är bara nyttigt.
Jag har så himla svårt att inse hur mycket ätstörningen och ångesten påverkar mig och tror alltid att jag ska orka som förr, som vem som helst. Det här var på sätt och vis lite nyttigt. Vill jag ha det såhär? Det funkar så länge min ambitionsnivå är i höjd med fotknölarna och jag nöjer mig med att sitta hemma och glo dagarna i ända, men om jag ska klara att utföra ett kvalificerat arbete(eller egentligen vilket som) måste jag ha energi.
Trots allt är jag väldigt nöjd med att ha lyckats ta mig iväg. Nuförtiden är det inte ofta jag vågar mig utanför mina trygga rutiner och varje gång jag kommer iväg får jag en skjuts i rätt riktning. Det får mig att höja blicken från mina egna tår en stund och påminner mig om allt som väntar där ute. Ibland är det smärtsamt, eftersom det blir tydligare vad jag går miste om -men det är bara nyttigt.
fredag 23 augusti 2013
Proppen ur och så kommer allt på en gång.
Eller allt är väl kanske att ta i, men jag har fått ett gäng saker gjorda idag. Mer än under hela veckan, faktiskt.
Tyvärr blev natten rätt sömnlös, så jag gav upp redan vid halv fyra och gick ut. Bättre det än att ligga och våndas tänker jag, även om det gränsar till mani att promenera så tidigt. Speedad av övertrötthet och koffein har jag sedan druckit morgonkaffe med en vän, tvättat non stop sen halv sju, handlat en massa mat och ringt försäkringskassan. Viktigast av allt var dock att lyckas ta mig till mötet på ätstörningsmottagningen och av bara farten gick det också vägen. För att inte dippa inför mötet sörplade jag i mig en överbliven näringsdryck. Jag behöver dem inte och jag vet att det hur som helst inte är så jag ska använda dem, men jag var för trött för att fatta matbeslut. Ok som nödlösning.
Nu har jag däckat i soffan och vet knappt om jag vågar försöka släppa ner axlarna. De är i öronhöjd och eftersom dagen inte är slut än vill jag inte trötthetskolapsa redan. Det finns mer tvätt i källaren och massor av rent att stoppa i skåp och lådor. Den rena tvätten från sist jag tog mig i kragen och tvättade(i mitten på artonhundratalet, ungefär) ligger kvar i IKEA-kassen än. Hm.
Eller allt är väl kanske att ta i, men jag har fått ett gäng saker gjorda idag. Mer än under hela veckan, faktiskt.
Tyvärr blev natten rätt sömnlös, så jag gav upp redan vid halv fyra och gick ut. Bättre det än att ligga och våndas tänker jag, även om det gränsar till mani att promenera så tidigt. Speedad av övertrötthet och koffein har jag sedan druckit morgonkaffe med en vän, tvättat non stop sen halv sju, handlat en massa mat och ringt försäkringskassan. Viktigast av allt var dock att lyckas ta mig till mötet på ätstörningsmottagningen och av bara farten gick det också vägen. För att inte dippa inför mötet sörplade jag i mig en överbliven näringsdryck. Jag behöver dem inte och jag vet att det hur som helst inte är så jag ska använda dem, men jag var för trött för att fatta matbeslut. Ok som nödlösning.
Nu har jag däckat i soffan och vet knappt om jag vågar försöka släppa ner axlarna. De är i öronhöjd och eftersom dagen inte är slut än vill jag inte trötthetskolapsa redan. Det finns mer tvätt i källaren och massor av rent att stoppa i skåp och lådor. Den rena tvätten från sist jag tog mig i kragen och tvättade(i mitten på artonhundratalet, ungefär) ligger kvar i IKEA-kassen än. Hm.
torsdag 22 augusti 2013
En mycket fin och varm vårdperson ringde och frågade hur det står till. Jag ljög, snörvlade och skyllde avbokningarna på förkylning. Genomskådad blev jag säkert och jag lät mig övertalas att komma till mottagningen imorgon. Jag fasar för en komplott, men med tanke på bristen på vårdplatser är det nog ingen fara. Större risk då för att de drar in den behandling jag redan får, men det hoppas jag verkligen inte. För även om de inte lyckas göra mig frisk, så håller de mig ändå vid liv. Något borde väl det vara värt?
onsdag 21 augusti 2013
Igår avbokade jag ytterligare ett psykologsamtal och som det känns nu avbokar jag läkartiden imorgon och sjukgymnasten på fredag också. Jag inser ju hur min skalle driver med mig, för det förra samtalet avbokade jag av rädsla för att bli vägd och för de åtgärder som hotats med tidigare om jag inte börjar gå upp i vikt. Förra gången var jag alltså rädd att bli funnen för smal. Hah. Nu, en vecka senare, törs jag inte gå till ätstörningsmottagningen eftersom jag är rädd för att de ska tycka att jag är fet och att de ska väga mig och se hur otroligt mycket jag gått upp. Japp. Sjukt var ordet. Eller stört, välj själv.
Det känns som att jag legat i sängen och ätit godis i flera veckor nu, men så tittar jag i almanackan och konstaterar att det idag är onsdag. Det betyder att jag spenderat en och en halv dag ångestsovande och tröstätande i horisontalläge. Inte veckor. Hur mycket kan jag rimligen ha lagt på mig på en och en halv dag? Knäppa skallen tippar på femton kilo, minst. Och visst, jag är svullen. Svullen blir man när man äter sällan och plötsligt chockar kroppen med en fet påse godis. Kolhydraterna binder en massa vätska. Vätska som inte omvandlas till fett, såvitt jag vet. Men knäppa skallen vet inte det och därför har jag inte kunnat gå ut, inte kunnat svara i telefon eller ens en gång på sms eftersom jag känt mig så tjock. Och inte heller har jag varit hos psykologen.
Hundstackar'n har fått nöja sig med minipromenader och aktivering inomhus. Jag tänker att jag inte borde ha hund och funderar på alternativ placering ett tag. Hundstackar'n har ju varit min livboj, min räddning, men just nu kommer han i kläm. Han borde inte ha en matte som bara drar täcket över huvudet och vill dö vissa dagar. Tack och lov är han en fena på att dega i sängen och klagar inte, men jag vet ju att han behöver mycket mer och det gnager i mig. Jag törs inte gå ut med hans kompisar och deras mattar och hussar för jag kan inte klä mig i burka och jag vill inte visa mitt svullna ansikte. Knäppa skallen tycker att det känns som att allt fett lagt sig på kinderna. Att tala och artikulera förstärker känslan och gör samtal omöjliga.
Det här är en återvändsgränd och just nu står jag med skallen mot väggen vid vägens slut och kommer inte längre. Envist bankar jag huvudet mot den om och om igen.
Det känns som att jag legat i sängen och ätit godis i flera veckor nu, men så tittar jag i almanackan och konstaterar att det idag är onsdag. Det betyder att jag spenderat en och en halv dag ångestsovande och tröstätande i horisontalläge. Inte veckor. Hur mycket kan jag rimligen ha lagt på mig på en och en halv dag? Knäppa skallen tippar på femton kilo, minst. Och visst, jag är svullen. Svullen blir man när man äter sällan och plötsligt chockar kroppen med en fet påse godis. Kolhydraterna binder en massa vätska. Vätska som inte omvandlas till fett, såvitt jag vet. Men knäppa skallen vet inte det och därför har jag inte kunnat gå ut, inte kunnat svara i telefon eller ens en gång på sms eftersom jag känt mig så tjock. Och inte heller har jag varit hos psykologen.
Hundstackar'n har fått nöja sig med minipromenader och aktivering inomhus. Jag tänker att jag inte borde ha hund och funderar på alternativ placering ett tag. Hundstackar'n har ju varit min livboj, min räddning, men just nu kommer han i kläm. Han borde inte ha en matte som bara drar täcket över huvudet och vill dö vissa dagar. Tack och lov är han en fena på att dega i sängen och klagar inte, men jag vet ju att han behöver mycket mer och det gnager i mig. Jag törs inte gå ut med hans kompisar och deras mattar och hussar för jag kan inte klä mig i burka och jag vill inte visa mitt svullna ansikte. Knäppa skallen tycker att det känns som att allt fett lagt sig på kinderna. Att tala och artikulera förstärker känslan och gör samtal omöjliga.
Det här är en återvändsgränd och just nu står jag med skallen mot väggen vid vägens slut och kommer inte längre. Envist bankar jag huvudet mot den om och om igen.
måndag 19 augusti 2013
Ute är augustikvällen ljum och himlen ser ut som en renässansmålning med sina skära moln. I min skitiga lägenhet, bland gamla tidningar och travar av böcker, sitter jag påbyltad och blir inte varm. Jag känner mig tom, likgiltig och mycket trött.
Dagarna går och jag vet inte riktigt vad jag sysslar med. Jag vacklar och velar, svajar och kohandlar. Ibland fattar jag bra beslut, men oftast låter jag det bara bero och ätstörningen vinner på walk over. Ofta går jag till sängs rastlös och tom och ligger sömnlös i timmar och vaknar så långt före gryningen med kropp och hjärna på högvarv. Ibland skyndar jag på kvällen till tobakshandeln, panikköper godis strax före stängning och äter det uppkrupen i soffan med näsan i en bok. Sen sover jag djup sockersömn hela natten och vaknar först framåt sju med klarare skalle men ökad tjockångest.
Ja, vad sysslar jag med? Vad hände med livet, framtiden? Jag har ordnat så att jag slipper tänka på det. Effektivt har jag krympt min värld till att bara bestå av ätstörning. Äta eller ej, promenera eller ej, lögner och undanflykter. Mitt synfält sträcker sig inte längre än till mina egna tår och jag antar att det är ett sätt att fly.
Dagarna går och jag vet inte riktigt vad jag sysslar med. Jag vacklar och velar, svajar och kohandlar. Ibland fattar jag bra beslut, men oftast låter jag det bara bero och ätstörningen vinner på walk over. Ofta går jag till sängs rastlös och tom och ligger sömnlös i timmar och vaknar så långt före gryningen med kropp och hjärna på högvarv. Ibland skyndar jag på kvällen till tobakshandeln, panikköper godis strax före stängning och äter det uppkrupen i soffan med näsan i en bok. Sen sover jag djup sockersömn hela natten och vaknar först framåt sju med klarare skalle men ökad tjockångest.
Ja, vad sysslar jag med? Vad hände med livet, framtiden? Jag har ordnat så att jag slipper tänka på det. Effektivt har jag krympt min värld till att bara bestå av ätstörning. Äta eller ej, promenera eller ej, lögner och undanflykter. Mitt synfält sträcker sig inte längre än till mina egna tår och jag antar att det är ett sätt att fly.
söndag 18 augusti 2013
En liten sammanfattning
Det blev aldrig så mycket av det där bloggandet jag satte igång med förra våren. Vad det däremot blev något med var ätandet. Jag fick riktigt flyt ett tag i och med att jag flyttade, gick på semester och kom igång med att nysta i ett gammalt trauma i terapin. Att kunna sätta ord på Stora mörka hemligheten och att börja komma på att felet inte varit mitt gav mig hoppet tillbaka. Motivationen till att bli frisk, som jag aldrig förr känt, fanns där.
Maten gick bättre och i och med det krympte missnöjet och vanföreställningarna kring kroppen. Märkligast av allt var att jag blev mätt. Jag, som var ett omättligt, bottenlöst hål, kände lugn och ro efter måltiderna. För första gången upplevde jag hur regelbundet och tillräckligt ätande lugnar och hur det kan lindra ångesten.
Så kom hösten 2012 och med den ett nytt jobb. Redan första dagen kom paniken över att inte räcka till. Jag var livrädd för att avslöjas som en inkompetent bluff och tyckte inte att jag behärskade någonting. Fullt normalt när allt är nytt, men jag såg det inte för vad det var utan upplevde tjockkänslor, träningstvång och destruktiva mattankar. Ätstörningen, som vanligt alltid redo, tog genast mer plats och på bara ett par veckor hade den mig i ett fast grepp igen. Jag såg det komma och slog larm till mina behandlare, men den enda som hade kunnat dra i nödbromsen var antagligen jag.
När så nya jobbet blev allt stressigare och arbetssituationen allt mer omöjlig vann ätstörningen än mer mark. Depressionen djupnade och jag fick allt svårare att sova. Till sist gick det inte längre och jag gick med på att låta läkaren sjukskriva mig på halvtid. Jagad av deadlines och en övermäktig arbetsbörda försökte jag hinna med mitt heltidsjobb på halvtid utan att sova och allt blev bara ännu värre. Vid jul blev jag sjukskriven till hundra procent.
Månaderna gick och försäkringskassan tog god tid på sig att hantera mitt ärende, men till sist kunde jag börja varva ner. Jag var ganska medtagen och hade svårt med såväl minne som koncentration och sömnen blev det ingen ordning på.
Men så började jag känna hur pressen lättade och lite lust började försiktigt spira. Med en dietists stöd började jag äta bättre och motivationen att bli frisk fanns där återigen. Jag kämpade och tragglade med måltider och mellanmål, men när det blev ett två månader långt uppehåll i min behandling lyckades jag inte få det att hålla.
Det var för tidigt. Kaos utbröt och jag störtade ner i en djup depression under våren.
Nu försöker jag få behandlingshjälp fastän ingen tror på mig. Självklart är det ingen som säger rakt ut att jag är ett hopplöst fall, men jag tycker mig höra det mellan raderna om hur snabbt man vanligtvis stabiliserar sitt ätande och blir frisk från sin ätstörning. Fast värst är förstås att jag inte kan hitta viljan och motivationen. Min värld har krympt.
Maten gick bättre och i och med det krympte missnöjet och vanföreställningarna kring kroppen. Märkligast av allt var att jag blev mätt. Jag, som var ett omättligt, bottenlöst hål, kände lugn och ro efter måltiderna. För första gången upplevde jag hur regelbundet och tillräckligt ätande lugnar och hur det kan lindra ångesten.
Så kom hösten 2012 och med den ett nytt jobb. Redan första dagen kom paniken över att inte räcka till. Jag var livrädd för att avslöjas som en inkompetent bluff och tyckte inte att jag behärskade någonting. Fullt normalt när allt är nytt, men jag såg det inte för vad det var utan upplevde tjockkänslor, träningstvång och destruktiva mattankar. Ätstörningen, som vanligt alltid redo, tog genast mer plats och på bara ett par veckor hade den mig i ett fast grepp igen. Jag såg det komma och slog larm till mina behandlare, men den enda som hade kunnat dra i nödbromsen var antagligen jag.
När så nya jobbet blev allt stressigare och arbetssituationen allt mer omöjlig vann ätstörningen än mer mark. Depressionen djupnade och jag fick allt svårare att sova. Till sist gick det inte längre och jag gick med på att låta läkaren sjukskriva mig på halvtid. Jagad av deadlines och en övermäktig arbetsbörda försökte jag hinna med mitt heltidsjobb på halvtid utan att sova och allt blev bara ännu värre. Vid jul blev jag sjukskriven till hundra procent.
Månaderna gick och försäkringskassan tog god tid på sig att hantera mitt ärende, men till sist kunde jag börja varva ner. Jag var ganska medtagen och hade svårt med såväl minne som koncentration och sömnen blev det ingen ordning på.
Men så började jag känna hur pressen lättade och lite lust började försiktigt spira. Med en dietists stöd började jag äta bättre och motivationen att bli frisk fanns där återigen. Jag kämpade och tragglade med måltider och mellanmål, men när det blev ett två månader långt uppehåll i min behandling lyckades jag inte få det att hålla.
Det var för tidigt. Kaos utbröt och jag störtade ner i en djup depression under våren.
Nu försöker jag få behandlingshjälp fastän ingen tror på mig. Självklart är det ingen som säger rakt ut att jag är ett hopplöst fall, men jag tycker mig höra det mellan raderna om hur snabbt man vanligtvis stabiliserar sitt ätande och blir frisk från sin ätstörning. Fast värst är förstås att jag inte kan hitta viljan och motivationen. Min värld har krympt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)