Jag åt lunch. Fastän frukosten redan var flera gånger så stor som jag först planerat och fastän jag glufsade i mig en massa godis igår kväll lagade och åt jag lunch. Jag kände mig duktig och stark. Blogginlägget nedan kom till medan jag förberedde maten och känslan av styrka hängde med en bra stund in i måltiden. Så läste jag en blogg. Ett enda litet inlägg vände upp och ner på allt och paniken växte inom mig. Jag ser ner på min kropp och ser bara fett. Äckligt och mjukt bäddar det in hela mig och inte ens armar och händer ser ut som de brukar. Nyss var jag så hoppfull och nu vet jag inte hur jag kunde vara så dum. Hur kunde jag tro att jag ska kunna må bra med en såhär gigantiskt grotesk kropp som följeslagare? Släpandes på femhundra kilo fett blir jag aldrig lycklig dånar ätstörningen inom mig och jag vill bara bli smal. Smal, ren och lätt.
Hur kan det svänga så? Hur kan det slå till med sådan kraft när allt kändes så bra alldeles nyss?
Hur är läget? Hoppas att du är OK...
SvaraRaderaWell i ärlighetens namn har jag inte gått ner mer än något kilo sedan starten i slutet av augusti så det är ju knappast så att det är någon fara. Är fortfarande inte underviktig.
SvaraRaderaJag kan inte förstå hur det ska fungera. Eller.. varför dom så snabbt tar till den där provokationsmetoden. Dom är extremt bra på att göra det inom äs-vården. Typ skuldbelägga patienterna för att odm inte blir friska enligt schema.