Tack

Tack för era kommentarer, er omtanke betyder oerhört mycket. Orkar inte skriva mer än så för ögonblicket.

Kramar och tack igen.

Satt och jobbade hela dagen igår. Jag flydde till kontoret för att jag inte visste vad jag annars skulle göra. Tyvärr har ångesten hållit i sig och till sist fann jag mig i nationella hjälplinjens telefonkö. Samtalet hjälpte väl en smula, men ångestnivån var fortsatt hög. Fick kvällen att gå, men somnade först vid fem imorse och natten blev en av de värsta på länge. Jag är som en urkramad trasa och orkar inte mer.

Igår trotsade jag ångesten och gav mig av till en kompis för lite slött filmtittande på kvällen. Drog mig upp ur sängen och hoppade i mjukiskläder (drog lite i byxorna innan jag tog på mig dem för att töja ut dem och gardera mig mot tjock-shock) och kastade mig på cykeln innan jag hann ångra mig.

 Trots att jag hade gråten i halsen och tårarna brännande under ögonlocken när jag stod utanför hennes dörr åkte fasaden på när hon öppnade. Jag hade så väl behövt släppa in någon en liten smula, men jag lyckades inte.

 Nu står jag så otroligt ensam och det är enbart för att jag själv inte släpper in någon. Relationer för min del har alltid bara varit ett givande och jag har väldigt svårt att ens se mina egna behov och be om något för egen del. Visst har jag erfarenheter av människor som bara tar, men de allra flesta gångerna har enkelriktningen berott på mig och min rädsla. Rädsla för att visa mig svag, för att förvänta mig något (och bli besviken - sviken) och för att inte duga. Jag vet ju att jag aldrig tycker att det är belastande att finnas där för mina vänner. Det är mycket värre att inte bli insläppt och betrodd än att få finnas där och hjälpa och ändå tror jag inte att jag får ta sån plats själv.

Nåväl, jag har sovit gott inatt och nu beger jag mig till jobbet.

Hoppas ni har lika härlig sol som vi har här och ha en riktigt fin, och inte alltför dyster, långfredag!

Jag känner mig förbaskat tjatig, men jag har sån ångest. Ångest på ett uttröttande molande vis, men ovanligt stark för att vara såhär länge. Jag är rastlös och vet knappt var jag ska göra av mig själv samtidigt som jag helst bara vill dra täcket över huvudet och sova.
Kom just hem från jobbet, en timme tidigare än vanligt och borde alltså vara pigg.

Helgen skrämmer mig, två dagar utan jobb och två jobbdagar utan schema ensam på jobbet (jobbar både imorgon och på måndag, men bara för att komma ikapp och med flexibla tider). Dessutom uppehåll i terapin när jag behöver den som bäst. Började rota i rätt tuffa grejer för nån vecka sedan och var och petade lite i det igår också, med megaångest som följd. Vill inte vara ensam med det här utan stöd. Fasen, jag vet inte hur jag ska fixa det på egen hand.

Känner mig förstås bisarrt tjock idag också, det är ju så känslor brukar komma ut för min del.

Uuuuaaah, jag klättrar på väggarna! Jag mår illa, mina axlar värker, hjärtat bankar, jag kallsvettas...

Det blir alltid värre framåt natten...

Varje natt vaknar jag vid kvart över två, regelbundet som av en klocka. Utlämnad åt mina tankar och ångesten snor jag in mig i självanklagelser och en framtidssyn svartare än svart. Jag känner hur kroppen varvar upp och jag avskyr att vara så trött att jag vill gråta och ändå så långt ifrån att kunna somna.

Var hos psykologen idag (igår) och gick sen med en våldsam ångest resten av dagen.
Berättade om hur jag kämpar med att acceptera och till och med uppskatta min "nya" kropp och om att jag är beredd att verkligen försöka få till ett ordentligt, regelbundet ätande, men att jag behöver hjälp med att lägga upp strategier för och konkretisera det hela.

På sistone har jag trillat in i ätmönster som jag verkligen inte är stolt över, men som är så kassa att ett regelbundet intag av 2000 Kcal om dagen inte ter sig så skrämmande i jämförelse. Jag har gång efter annan låtit bli att äta för att sedan fylla på med godis när kroppen till sist skrikit och varit nära kollaps. Inte bra, men jag ser hur min nedstämda hjärna vill pigga upp sig med socker och hur sömnbristen bidrar till att jag blir så trött att jag vill fylla på med energi så snabbt det bara går och kan vara lite förstående och förlåtande mot mig själv.

 När jag efter jobbet stod och försökte handla mat funderade jag på att gå raka vägen till psykakuten för att slippa vara själv med obehaget, men jag kom fram till att jag hade redskap att klara det på egen hand. Jag övervägde om verktygslådan kanske kunde innehålla en stor påse godis, men bestämde mig för att den nog inte gjorde det. Tyvärr (och eftersom jag, trots mina goda intentioner att börja äta mer regelbundet missat såväl frukost som lunch) slutade det med att jag kom hem vid halv åtta och slevade i mig flera tallrikar havregrynsgröt framför datorn. Inget vidare redskap, va?

Nåja, nu ska jag lägga tungan mellan tänderna (hemgjord bettskena - tada!) och mig mellan lakanen och försöka sova lite innan väckarklockan ringer om två och en halv timme.

Seg söndag

Jag kommer inte hemifrån. Gardinerna alltjämt fördragna och jag sitter i sängen och känner mig äcklig. Äckligast i världen, fet och med smutsigt hår. Stökigt och smutsigt har jag det omkring mig också, för tro inte att jag ser till att komma ikapp med städning och tvätt när jag sitter här och häckar. Jag är bara vanvettigt oföretagsam. Det känns inte lönt att röja i röran.

Vill bara att helgen ska försvinna så jag får återgå till mina rutiner med jobb och kontrollerad mat. Det är alltid på helgen jag spårar ur, jag både sover och äter för hela veckan. Vill gå ut, men står inte ut med att känna hur låren möts när jag går och hur kläderna stramar på ett helt nytt sätt, så jag blir sittande här bakom mina fördragna gardiner.

Vaknar tidigt, tidigt, redan klockan fem och går upp, dricker kaffe. Blir trött och vilar en stund. Läser tidningen, vilar. Duschar (ångest), vilar. Klär på mig (ångest), vilar. Byter kläder, vilar.

Inte ens vetskapen om att dagsljus gör mig gott och att även en liten promenad hjälper mig ur dimman får ut mig. Jag hamnar i ett svart-vitt tänkande, om jag inte kan promenera, eller ännu hellre springa, hela dagen är det ingen idé.

Vaknade smal idag, men efter att ha svimmat på köksgolvet vid lunchtid kokte jag en stor portion pasta som jag åt med ost. När jag väl förstört dagen så totalt och väckt hungern till liv kunde jag ju inte sticka och träffa en kompis som planerat. Istället cyklade jag till affären och köpte en stor påse godis som jag smällde i mig under cykelturen hem och hemma framför datorn. Sen har jag lyckats sätta i mig tre kanelbullar också och nu är morgonens smalhet som bortblåst.
HUR kan mina lår ha blivit dubbelt så stora på bara elva timmar? Jag blir så väldigt trött på mig själv. 

Det blir alltså ytterligare en helg med fördragna gardiner och utan mänsklig kontakt.

Som svar på kommentaren på inlägget om inläggning nedan kan jag berätta att jag inte kommit närmare något beslut och att det var ätstörningsavdelning som var aktuellt. Det känns dock ganska omöjligt av flera skäl. Och så är jag så rädd att jag skulle känna mig som en elefant bland alla magra anorektiker och fly fortare än kvickt.

Ont, trött

Tung och lång dag. Psykologbesök på morgonen och därefter jobb till kvällen. Sov bara tre timmar inatt och slarvade bort både frukost och lunch. Ett äpple och en massa kaffe på jobbet bara och sen gick det som det brukar gå när hjärnan är trög men kroppen desto smartare.

Väl hemma var jag yr och så trött att jag lade mig raklång på köksgolvet. Gjorde iordning en ostmacka och med den i magen började jag dammsuga skafferiet:

5 st cashewnötter
4 rutor choklad
2,5 dl havregryn
1 dl mellanmjölk
1 Wasa Husman  med mycket ost
1 avokado

Alltsammans försvann ner i min mage och eftersom jag fortfarande var hungrig (!) bakade jag en kaka:

0,5 dl grahamsmjöl
1,5 tsk flytande margarin
1 ägg
2 msk socker

Nu är jag väl inte panikslagen, bara lätt oroad och besviken på att jag inte kunde unna mig riktig mat när jag så väl behövde det och egentligen var mer sugen på det än på sötsaker.

Fortfarande orkeslös och fasar inför en lång jobbfri helg. De senaste helgerna har jag sovit mig igenom med fördragna gardiner och hårt ihopknipna ögon. Tänk om jag lyckas ta mig ut litegrann den här gången? Och tänk om jag lyckas äta lite riktiga, regelbundna måltider? Bra mat som kroppen blir glad av...

Jobbar förresten på att se med snällare ögon på min kropp (inspirerad av fantastiska Helle) och försöker uppskatta mina nya kurvor. Lätt är det INTE, men jag försöker.
Har faktiskt till och med köpt en ny klänning för att äga nåt som jag inte haft som smal och som inte ger mig panik för att det sitter trängre än vanligt. Byxor står jag inte ut med just nu, men klänningar funkar någotsånär. Inne i affären fixade jag inte att prova, så jag köpte med mig en klänning hem. Tog storlek M för säkerhets skull, men var livrädd att den ändå skulle vara för liten. Sist jag handlade kläder kunde XS vara för stort, nu satt M löst och jag kan utan obehag använda klänningen. Victory!

Inläggning? Av mig??

Idag föreslog min läkare en tids inläggning.
Ridå.
Allt brusar.
Jag mår illa.
Ångestattack.

Det känns så väldigt främmande och ohyggligt skrämmande. Och skulle det hjälpa mig? Kan jag inte klara detta på egen hand? Inte lägger man väl in tjockisar?

Jag är alldeles matt, som en urkramad trasa, efter en dag med riktigt hög ångestnivå. Att jag lyckats jobba utan missöden känns som en gåta. Jag känner mig genast så sjuk när andra vårdtyper kommer på tal, så annorlunda och lite som ett hopplöst fall.

Ekorrhjul

Igår kväll trillade jag dit och likaså den här kvällen. Min mage är en ballong och jag känner mig så vansinnigt fet. Den här gången trodde jag faktiskt att jag skulle klara några veckor till, men det är bara att inse att jag inte längre kan leva i svält nu när barriären väl är bruten och jag har börjat (hets)äta ibland. Lika bra att försöka börja äta lite mer och regelbundet. Det är bara aldrig riktigt läge att börja. Nu till exempel har jag ju ätit så mycket att det känns som att jag skulle behöva fasta ett år för att kompensera innan jag kan börja på noll och äta normalt. Ett jäkla ekorrhjul är vad det är.

Vill bara slippa ifrån min vidriga kropp.

Huvudet fullt av mat

Ja, jag spammar min egen blogg. Och jag ritade en kanelbulle, för ja, jag har huvudet fullt av mat. Vad det betyder vet jag.

Jag fryser och kommer inte hemifrån, känner mig som en val och vill inte visa mig bland folk. Sköt på lunchen (Skalman, var är du?) och hann bli riktigt hungrig och känner nu hur sötsuget sätter in. Vad hände med blodsockerfjäskandet? Jo, jag satt på min rumpa hela förmiddagen och tyckte inte att jag kunde äta om jag bara satt stilla. Eftersom jag inte åt hade jag ingen ork eller initiativförmåga att ta mig för någonting, och hej, där har vi inte bara min lördag, utan hela mitt liv, i ett nötskal.

Dagens mål är att komma ut en liten stund. En tanke på att det är ok att ligga hela dagen i sängen på helgen om jag vill det svävade genom mitt huvud, men det känns väldigt ovant. Kampen fortsätter.

Något jag måste ge mig själv plus i kanten för är det här med frukost. Jag har bara ätit frukost så att säga enligt boken i en dryg vecka, men jag tycker redan att jag fått lite rutin på det. Ofta blir det lite för lite och lika ofta blir det lite för mycket, men jag tycker att jag har lyckats avdramatisera det. Frukostmat med massor av kolhydrater har liksom varit förbjudet område under så lång tid att jag haft svårt att hantera det.

Dagens frukost ligger i magen och jag sitter med en kopp kaffe nu. Försöker känna efter om jag är mätt och jag känner åtminstone ingen lust att äta, så jag är väl det. Mår kanske lite illa? Genast börjar paniken snurra, det brusar och surrar och jag tror att jag har ätit för mycket. Men nej, det där är ätstörningens röst, inte min. Jag VET att jag inte har ätit för mycket.

Jag fryser och är trött och vill helst bara krypa under täcket, men det är i sängen jag spenderat de senaste helgerna och det har bara lett till ångest. Oföretagsamheten ger inte efter av sig själv, jag måste aktivt fördriva den. Måste komma ut om så bara runt kvarteret.  Jag har sovit alldeles för lite, men istället för att sova vidare på morgonen drev jag upp mig själv halv sex och är nu seg och totalt initiativlös. Inte så klyftigt.

Lämna mig ifred!

Den förbannade tjockkänslan har mig i ett riktigt hårt grepp och styr mig med järnhand just nu. Inte en minut går utan att jag äcklas och våndas över min feta (se där, det bara slank ur mig) kropp. Snälla du, lämna mig ifred!

Jag måste verkligen lära mig att ifrågasätta de där tankarna, för som det är nu låter jag dem stå oemotsagda. Ångesten får härja fritt med mig och jag tar ätstörningens elaka ord för sanningar. Hur ska jag göra för att stå emot? Jag har ju så mycket som är viktigare att tänka på egentligen. Inte vill jag väl när jag ser tillbaka på mitt liv ha lagt större delen av mina tankar på mat, min kropp och självförakt?

Det är ovant, men jag ska försöka skilja på de ätstörda tankarna och de friska. Första steget är väl att bli varse hur det är?

Och så måste det förstås till varierad, regelbunden mat för att jag ska kunna bli kvitt tjockkänslorna, det vet jag ju egentligen. Jag har bara inte upplevt det själv och törs inte riktigt lita på det.

Nej, lämna mig ifred jävla ätstörning! Gå och dra nåt gammalt över dig. Jag vill leva och det med besked!

Frukost och ett djupt andetag

Tycker att jag hanterade natten väl, varvade ner i lugn och ro inför sänggående, läste en stund och släckte sen. Försökte göra lite avslappningsövningar när jag inte kunde somna och kroppen började rusa upp i varv. Somnade till sist och när jag vaknade två timmar senare försökte jag först somna om men bröt sen och löste sudoku tills ögonen trillade ihop. Vaknade kallsvettig med mardrömmen kvar i kroppen och upprepade sudokumanövern och sov sedan ända till morgonen. En bra natt. Kanske inte optimal ur sömnsynpunkt, men jag har inte legat och plågats av ångest i timmar utan gjort vad jag kunnat för att hålla mig lugn.

Min frukost imorse blev flera gånger så stor som jag tänkt mig och det kändes som att jag tappade kontrollen. Fast efter en rågbrödsskiva med fet ost, en skiva knäckebröd med leverpastej och tre kaffekoppar havregrynsgröt med mellanmjölk och honung (totalt kanske 3 dl havregryn och 3 tsk honung) lyckades jag bromsa. En jättefrukost, men inte någon total katastrof. Kanske var det bara en fullt rimlig frukost dagen efter en dag med matskuld? Jag vet inte. Ångesten över min kropp är stark och jag är mätt, vilket är obehagligt.

Spridda tankar om hur tröttsamt och onödigt det vore att gå ner i vikt igen svävar i mitt huvud. Jag försöker hålla fast vid dem och tänka att det är bättre att jag vänjer mig vid att vara mullig och låter min vikt få stabilisera sig sakta istället för att svälta mig smal. Jag kommer aldrig kunna vara smal utan kamp och vill jag verkligen att mitt liv ska gå ut på att hålla mig smal? Det är bara så förbannat svårt när tjockkänslorna slår knock out på alla vettiga tankar och övermannar mig totalt. Då är ingenting annat viktigt.

Lipsill

Jag är helt matt. Har ideligen sprungit undan på jobbet idag för att låtsas snyta mig när det egentligen är tårar jag torkar. Jag som förr inte ens kunde gråta, nu droppar tårarna för ingenting och jag kan inte kontrollera dem. För en stund sen åt jag middag och nu har jag ont i magen. Känner mig rastlös och skör. Har ingen ork att gå ut men det är för tidigt att krypa till sängs. Ytterligare en kväll  med ångest och hopplöshetskänslor invirad i täcket för att hålla värmen.

På väg hem från jobbet idag frös jag som en hund, men det luktade vår och emellanåt blåste molnen undan så att solen tittade fram. Varför kan jag inte njuta av våren? Får den mig bara att se allt jag inte har och kanske aldrig kommer få? Kanske är det för att det känns så mycket värre att sitta bakom fördragna gardiner när solen skiner utanför?

Jag vet ju att jag skulle må bra av att komma ut i dagsljuset lite mer och att jag verkligen borde röra på mig mer. Det är bara det att jag liksom inte riktigt vet hur jag ska motionera lite lagom. När jag var smalare och tränade flera timmar om dagen stannade jag aldrig upp och funderade på om jag orkade eller inte, men nu när jag väl börjat känna efter kan jag inte förmå mig att ens komma utanför dörren. Och så skäms jag förstås över min feta kropp och vet inte hur jag ska klä mig för att dölja den och då blir det att jag håller mig inne en hel del.

Hög

Jag är hög på hunger. Uppåt för ett ögonblick men balanserar hela tiden på gränsen. Ångesten mal på i bakgrunden, molar i magtrakten och ruset övergår i panik. Jag är tjock. Jag är så jävla tjock. Och inget liv har jag. Ingen färdig utbildning, inga vänner. Ett jobb har jag, men vilket jobb sen och vem vet hur länge det varar? Det finns ingen framtid. Det finns ingen lösning. Jag kommer aldrig få rätsida på mig själv. Jag kommer ruttna bort. Det enda jag vill är att bli smal. Eller egentligen vill jag ju en hel massa andra saker, men först måste jag bli smal. Jag dagdrömmer om att vara riktigt, riktigt smal och bli omhändertagen. Slippa ansvar och slippa vara så väldigt mycket jag. Slippa vara så äcklig och så mycket kropp. Jag är så väldigt trött.