Något jag måste ge mig själv plus i kanten för är det här med frukost. Jag har bara ätit frukost så att säga enligt boken i en dryg vecka, men jag tycker redan att jag fått lite rutin på det. Ofta blir det lite för lite och lika ofta blir det lite för mycket, men jag tycker att jag har lyckats avdramatisera det. Frukostmat med massor av kolhydrater har liksom varit förbjudet område under så lång tid att jag haft svårt att hantera det.

Dagens frukost ligger i magen och jag sitter med en kopp kaffe nu. Försöker känna efter om jag är mätt och jag känner åtminstone ingen lust att äta, så jag är väl det. Mår kanske lite illa? Genast börjar paniken snurra, det brusar och surrar och jag tror att jag har ätit för mycket. Men nej, det där är ätstörningens röst, inte min. Jag VET att jag inte har ätit för mycket.

Jag fryser och är trött och vill helst bara krypa under täcket, men det är i sängen jag spenderat de senaste helgerna och det har bara lett till ångest. Oföretagsamheten ger inte efter av sig själv, jag måste aktivt fördriva den. Måste komma ut om så bara runt kvarteret.  Jag har sovit alldeles för lite, men istället för att sova vidare på morgonen drev jag upp mig själv halv sex och är nu seg och totalt initiativlös. Inte så klyftigt.