Tvära kast med liten skalle

Jag åt lunch. Fastän frukosten redan var flera gånger så stor som jag först planerat och fastän jag glufsade i mig en massa godis igår kväll lagade och åt jag lunch. Jag kände mig duktig och stark. Blogginlägget nedan kom till medan jag förberedde maten och känslan av styrka hängde med en bra stund in i måltiden. Så läste jag en blogg. Ett enda litet inlägg vände upp och ner på allt och paniken växte inom mig. Jag ser ner på min kropp och ser bara fett. Äckligt och mjukt bäddar det in hela mig och inte ens armar och händer ser ut som de brukar. Nyss var jag så hoppfull och nu vet jag inte hur jag kunde vara så dum. Hur kunde jag tro att jag ska kunna må bra med en såhär gigantiskt grotesk kropp som följeslagare? Släpandes på femhundra kilo fett blir jag aldrig lycklig dånar ätstörningen inom mig och jag vill bara bli smal. Smal, ren och lätt.

Hur kan det svänga så? Hur kan det slå till med sådan kraft när allt kändes så bra alldeles nyss?

En vision skymtar förbi

Det fladdrar förbi små ögonblicksbilder av ett framtida friskt liv. Jag försöker fånga dem och spinna vidare på dem, broderar ut och fyller i. Det är en positiv väv med otroliga möjligheter som växer fram. Otroliga möjligheter i jämförelse med mitt liv idag. Jag föreställer mig hur jag i min starka, kraftfyllda kropp kan leva precis hur jag vill. En ny utbildning, friheten att välja precis vad jag vill, möjligheten att bygga upp en vardag så som jag vill ha den.

Idag, när det glimrar så fint av hoppfulla drömmar, kan jag känna lust. Lust att få ordning på hur jag äter, lust att gå upp lite i vikt och lust att fortsätta leva.

När jag ser framtiden och känner igen mitt friska jag i visionerna är det en kurvig, kraftfylld kropp jag ser. Vacker och full av liv, så som jag egentligen är. Det är inte ofta jag kan föreställa mig min kropp större och se något gott i det, men när jag väl gör det förefaller bilden självklar och sann. För att kunna vara den starka, trygga person jag gömmer någonstans djupt inom mig måste jag åter ha en stark och trygg kropp. För min del innebär en stark kropp ett högre bmi, någonstans kring 21 eller strax däröver. Jag kan inte vara frisk på bmi 18, 19 eller ens 20. Min kropp är inte bygd för det och kommer fortsätta att kämpa emot och ställa till det för min skalle så länge jag ligger på en för mig för låg vikt.

För att kunna börja bli frisk måste jag alltså upp i vikt. Inte särskilt svårt ordnat, kanhända, men att lösa det på ett bra och hållbart sätt känns svårare. Att verkligen stanna kvar på en frisk vikt och våga fortsätta lära mig äta på riktigt och lita på att jag får fortsätta äta mig mätt - det brukar vara desto svårare. Hur jag ska klara det på egen hand vet jag inte.

Idag var det den sjunde dagen av isolering. Det hade gått en vecka utan att jag pratat med en enda människa och tanken på att komma iväg till psykologen gjorde mig illamående. Av rädsla för att finna mina vanlig byxor för trånga och eftersom jag inte ville gå dit i mjukisbyxor klarade jag inte ens av att klä på mig.

Så jag gjorde som vanligt, ringde och avbokade. 
Än en gång vann ätstörningen.

Någon timme senare blev jag uppringd av psykologen och övertalad att komma trots allt. Jag drog en stor tröja över träningstajtsen, svepte in mig i kappa och sjal och tryckte ner en mössa på skallen. Genom hällande regn cyklade jag mot mottagningen, tillfreds och i fas under ett ögonblick. När jag kommit fram hade det klarnat något och jag insåg att isoleringen gjort mig illa.

Även om samtalet i sig inte blev bra, jag försattes återigen i hopplöshet, så gjorde det mig gott att komma iväg.

Efteråt var jag som en våt trasa och kände mig fullkomligt skinnflådd. Den där känslan av hudlöshet är ganska fin, ärlig och väldigt mycket just nu.

Har inget att skriva. Det är mest bara blankt i skallen. Undrar om jag kanske håller på att utveckla hetsätningsproblem. Kul. Ångestäter och skäms. Bryr mig inte riktigt om någonting och känner mig otroligt uppgiven. Tänker att det är pms, men det verkar det ju inte vara. Har man hormonella cykler även om man inte har mens? Jag tycker det verkar så.

Varje gång jag är ute får jag kraftig ångest och vill bara skynda mig hem och gömma mig. Det är flera dagar sedan jag pratade med en människa och jag är rädd att jag håller på att bli knäpp på riktigt.

För mycket ångest. Svårt att andas och äckel som ger mig kväljningar. Rastlös och jättetrött på en och samma gång bedövar jag mig med godis och tv. Magen spänner. Jag sover mellan svettiga lakan och vaknar bara till hälften när telefonen ringer. Stänger av ljudet och tvingar kroppen i dvala. Försöker härda ut och sova mig igenom stormen. Glömmer vilken dag det är. Ringer återbud till livet. Unken luft i lägenhet och jag vågar inte gå ut. När jag till sist inte står ut och skyndar nerför trapporna har björkarnas löv blivit gula. Det känns tryggare att cykla och jag susar till affären med flackande blick, ovan vid ljuset och människorna. Köper mer godis och skyndar hem till tryggheten. Soffan är min flotte i lägenhetens kaos och jag drar upp benen.

Söndag

Stor som ett hus. Ont överallt och jättetrött. Tjock, tjock, tjock kropp.

Trött på att ljuga

Jag sade som det var; att jag visat mig vara en bit längre än vad jag tidigare trott. Onödigt!, ropade ätstörningen, men jag är så trött på allt smussel och ljugande som följer med den här sjukdomen att jag avslöjade det. Raka kort ligger mer för mig, även om jag kommer på mig själv med att vara manipulativ och fara med vita lögner i ätstörningens tjänst mest hela tiden. Den första reaktion jag fick var "Då lägger vi in dig!". Halvt på skämt, halvt på allvar. Men det kommer ju inte hända, för du har redan gått upp femhundra kilo MINST sen i måndags, säger min ätstörda sida. Den friska delen av mig tänker att jag får passa mig. Inte ner mer.

Tjockkänslorna är starka idag och en del av mig förbannar verkligen mitt avslöjande. Jag kunde ju behållit det där om längden för mig själv, viskar den förrädiska ätstörningsrösten i mitt öra. Min egen lilla hemlighet och en liten gnutta kontroll. Något kilo till godo, en liten buffert. Nu kommer de tvinga mig att vara ÄNNU tjockare!, vrålar rösten.

Fast en del av mig tycker faktiskt att det är skönt. Skönt att vara ärlig, och skönt att jag "får" väga lite mer. Jag kan gå upp till den där stabila frisk-vikten utan att vara tjock. Knasigt, vad? Som om bmi spelar någon roll egentligen.

Nu ska jag laga middag och sedan fortsätta brottas med kaoset i lägenheten. Kaoset i skallen hoppas jag på lite paus från.

Ska jag?

Nu på morgonen har jag varit iväg och gjort en bentäthetsmätning. På sjukhuset fick jag mitt skelett skannat på alla håll och kanter, men jag blev även vägd och mätt. Vägningen gick riktigt bra och med hjälp av lite småprat lyckades jag avstyra och maskera en smärre ångestattack. Det som sätter lite myror i skallen på mig är att jag tydligen är två centimeter längre än vad jag tidigare trott. Utöver det lustiga i att ha vuxit efter tjugotvå års ålder(då jag senast mätte mig) så ställer det mig inför ett litet dilemma.
Jag skulle kunna låta bli att säga något och hoppas att längden inte förmedlas till remitterande läkare, som för övrigt är allt annat än uppmärksam och kanske ändå inte reagerar, eller så säger jag som det är. Två centimeter gör ju lite skillnad i bmi och jag vet inte riktigt om jag vill behålla det för mig själv eller inte. Det gör ju ingen skillnad för hur jag mår, varken fysiskt eller psykiskt. Eventuella viktförändringar påverkas inte heller. Men att inte säga något är att behålla lite kontroll för mig själv på ett ganska ätstört vis. Svårt.

Proana-surfande, 5:2 och motivation

På sistone har jag fastnat i ganska långa sessioner surfandes på sidor om dieter, viktminskning och midjemått. Det är sånt jag aldrig trodde att jag skulle börja göra, precis som jag aldrig trodde att jag skulle bli viktfixerad. Sånt har jag ju varit för smart och kritisk för. Right. Som om inte ätstörningslivet i sig är tillräckligt tankefattigt, samhällsfrånvänt och humorlöst så har jag alltså marinerat min hjärna i kändisars bmi, kalorisnåla recept och kvällspressartiklar om pangdieter. Jag skäms.

Jag tror att något som kan få mig att finna motivation till att bli frisk är att släppa in världen i mitt liv igen. Vad hände förresten med mitt kritiska tänkande? Om jag kan läsa en Aftonbladet-artikel och låta mig triggas av den är det tydligt att det inte sitter där det borde.
Att få perspektiv, börja se samhällets del i min sjukdom och komma utanför det lilla bärbara enmanskloster* som ätstörningen är känns också viktigt. Kanske kan även humor hjälpa mig? Ätstörningen är ju så väldigt humorlös, torr och tråkig och raka motsatsen till lust och glädje. Humor, perspektiv, lust och kritiskt tänkande kan kanske vara solen som får trollet att spricka?

Om inte annat tror jag på att jag kan styra mina tankar åt bättre håll än dietförespråkande blaj som bara skitar ner min skalle. Därför har jag bestämt mig för att byta ut mitt slentriansurfande på ätstörningstriggande sidor mot bättre alternativ. Dagens tankeställare blev Nanna Johanssons bästa 5:2-recept.



*grymt begrepp introducerat av Gisela van der Ster i "Mattillåtet"

Vad ska det bli av dig?

Psykologen skickade mig raka vägen ner i hopplösheten igår.
     Hon frågade vad det ska bli av mig, suckade och sade att hon inte visste vad de ska ta sig till med mig. Jag tror att hon säger sånt för att motivera mig och provocera fram lite kämpaglöd, men jag blir alldeles matt. När hon berättar hur snabbt patienter normalt stabiliserar sitt ätande och sedan jämför med min behandling, som pågått i snart tre år, väcks ingen kamplust i mig. 
    Hennes ord kör bara rakt över mig och borrar sig hela vägen in till min kärna. Hopplösheten sveper sin stora, fuktiga filt omkring mig och mina tankar blir till gelé. 
    Ju mer hon går på desto mindre blir jag och till sist har jag dragit mig så långt in i mig själv att jag inte går att locka fram ens när tiden för samtalet är ute. Nedhukad och med blicken i golvet samlar jag ihop mina saker och rusar ut genom dörren samtidigt som jag kastar ett hej och tack över axeln. Med en klump i halsen och en växande katastrof i magen skyndar jag över korridorens beigea linoleummatta och in på toaletten. Jag sätter mig på golvet och släpper ut gråten.


Jag försöker. Jag försöker verkligen. Dansar till Grimes, kramar hunden och läser arga, peppiga bloggar. Lady Dahmer, HEJ BLEKK, Karins konstgrepp och  Julia Skott.
Men oavsett hur mycket jag hoppar och dansar lyckas jag inte skaka av mig den tunga hopplöshetsfiltens unkna lukt.

Matt

Idag vill jag helst bara vrida fram klockan och bestämma att det är dags att sova, men det går ju inte.  Skallen känns dimmig och jag fick en ångestattack vid vägningen på mottagningen. Ätstörningsdjävulen jublade och jag blev lite rädd, för nu har det hänt igen. Det är ju inte så att jag ligger på en farligt låg vikt, eller ens i närheten, men skallen funkar lika illa som om jag gjorde det. Ätstörningen tycks växa sig starkare med åren och kicka in med full kraft tidigare än den förr brukat göra. Hjulspåren är liksom så väl uppkörda att det går undan som sjutton.

En del av mig vill bara följa med och sluta kämpa emot, ge upp och tyna bort. Det låter lite fint att tyna bort, men det är ju egentligen varken fint eller vackert. Förresten har jag aldrig kunnat bara flyta med, det har alltid varit full kamp åt alla håll. Inget romantiskt borttynande här inte. Men jag kan inte låta bli att önska att jag bara kunde försvinna.

Men försvinner gör jag ju inte. Istället äter jag min middag, som idag blev ovanligt tidig. Eftersom jag som vanligt vräker på med grönsaker för säkerhets skull känns magen enorm nu. Jag har fått knäppa upp byxknappen och sitter i soffan och pöser. Har mest dåsat i soffan hela dagen, bortsett från hundpromenaderna och besöket på mottagningen. Det är just en fin vaddering jag lägger kring mitt liv. Ett hungerrus. En sordin och ett dis som gör allting jävligt dimmigt, men också mindre smärtsamt.

Nytt bloggnamn

Ok, säkert helt emot allt vad smart bloggande heter, men vem bryr sig. Nytt namn på bloggen. Lite kaxigare, lite mindre tönt-poetiskt. Eller nåt.