Psykologen skickade mig raka vägen ner i hopplösheten igår.
Hon frågade vad det ska bli av mig, suckade och sade att hon inte visste vad de ska ta sig till med mig. Jag tror att hon säger sånt för att motivera mig och provocera fram lite kämpaglöd, men jag blir alldeles matt. När hon berättar hur snabbt patienter normalt stabiliserar sitt ätande och sedan jämför med min behandling, som pågått i snart tre år, väcks ingen kamplust i mig.
Hennes ord kör bara rakt över mig och borrar sig hela vägen in till min kärna. Hopplösheten sveper sin stora, fuktiga filt omkring mig och mina tankar blir till gelé.
Ju mer hon går på desto mindre blir jag och till sist har jag dragit mig så långt in i mig själv att jag inte går att locka fram ens när tiden för samtalet är ute. Nedhukad och med blicken i golvet samlar jag ihop mina saker och rusar ut genom dörren samtidigt som jag kastar ett hej och tack över axeln. Med en klump i halsen och en växande katastrof i magen skyndar jag över korridorens beigea linoleummatta och in på toaletten. Jag sätter mig på golvet och släpper ut gråten.
Jag försöker. Jag försöker verkligen. Dansar till Grimes, kramar hunden och läser arga, peppiga bloggar. Lady Dahmer, HEJ BLEKK, Karins konstgrepp och Julia Skott.
Men oavsett hur mycket jag hoppar och dansar lyckas jag inte skaka av mig den tunga hopplöshetsfiltens unkna lukt.
Alla fungerar olika, att du inte kommit så långt som andra/du själv vill på tre år är inget svaghetstecken.
SvaraRaderaDet har du rätt i, man snurrar runt i matträsket utan någon egentlig ordning på det. Om och om igen leder allt till samma sak, dessa eviga frågor man ställs inför.
Ja, precis. Hon är lugnare idag så det går bättre nu, men får inte röra sig i den mån hon vill. Är det ett återkommande problem med öroninflammation?
kramar
Nu blev jag lite star struck.
SvaraRaderaJag förstår mig inte riktigt på den där provokationstaktiken som vissa kör med. Är inte risken uppenbar att den får motsatt effekt? Vore det inte en bättre strategi att försöka förmedla hopp? Ibland är ätstörningsvården så cynisk.
SvaraRaderaNä, jag förstår inte riktigt heller. Det som hittills bitit bäst på mig är värme och omtanke. DET berör mig och får mig att vilja bli frisk. Känslan av att någon tror på en betyder massor!
RaderaDet är så välbekant. Ifrågasättandet och provokationen. Och så jävla ineffektivt i så många fall. Jag blir ju som du och bryter ihop av det där. Den terpaeut som funnits med mig inom psykiatrin har hängt med i flera år nu och han har förstått att jag behöver stöd och inte suckar, stönanden och en känsla av att han drar när han tröttnar på att jag inte blir frisk fort nog. Stabilitet och att någon tror på mig. Inte tvärtom.
SvaraRaderaAtt få höra att man inte blir frisk enligt deras normalschema gör ju inte att man blir förbannad och frisk? Eller är vi helt fel som reagerar med att känna oss värdelösa när någon berättar för oss att vi är det?
Provokation har aldrig fungerat på mig heller, i något sammanhang. Lyckligtvis har jag varit förskonad från det nästan helt inom psykiatrin, skulle det drabba mig där skulle jag verkligen drunkna i hopplöshet tror jag.
SvaraRaderaJag tycker att det är riktigt dåligt bemötande av din psykolog faktiskt.