På sistone har jag fastnat i ganska långa sessioner surfandes på sidor om dieter, viktminskning och midjemått. Det är sånt jag aldrig trodde att jag skulle börja göra, precis som jag aldrig trodde att jag skulle bli viktfixerad. Sånt har jag ju varit för smart och kritisk för. Right. Som om inte ätstörningslivet i sig är tillräckligt tankefattigt, samhällsfrånvänt och humorlöst så har jag alltså marinerat min hjärna i kändisars bmi, kalorisnåla recept och kvällspressartiklar om pangdieter. Jag skäms.
Jag tror att något som kan få mig att finna motivation till att bli frisk är att släppa in världen i mitt liv igen. Vad hände förresten med mitt kritiska tänkande? Om jag kan läsa en Aftonbladet-artikel och låta mig triggas av den är det tydligt att det inte sitter där det borde.
Att få perspektiv, börja se samhällets del i min sjukdom och komma utanför det lilla bärbara enmanskloster* som ätstörningen är känns också viktigt. Kanske kan även humor hjälpa mig? Ätstörningen är ju så väldigt humorlös, torr och tråkig och raka motsatsen till lust och glädje. Humor, perspektiv, lust och kritiskt tänkande kan kanske vara solen som får trollet att spricka?
Om inte annat tror jag på att jag kan styra mina tankar åt bättre håll än dietförespråkande blaj som bara skitar ner min skalle. Därför har jag bestämt mig för att byta ut mitt slentriansurfande på ätstörningstriggande sidor mot bättre alternativ. Dagens tankeställare blev Nanna Johanssons bästa 5:2-recept.
*grymt begrepp introducerat av Gisela van der Ster i "Mattillåtet"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar