Tack

Tack för era kommentarer, er omtanke betyder oerhört mycket. Orkar inte skriva mer än så för ögonblicket.

Kramar och tack igen.

Satt och jobbade hela dagen igår. Jag flydde till kontoret för att jag inte visste vad jag annars skulle göra. Tyvärr har ångesten hållit i sig och till sist fann jag mig i nationella hjälplinjens telefonkö. Samtalet hjälpte väl en smula, men ångestnivån var fortsatt hög. Fick kvällen att gå, men somnade först vid fem imorse och natten blev en av de värsta på länge. Jag är som en urkramad trasa och orkar inte mer.

Igår trotsade jag ångesten och gav mig av till en kompis för lite slött filmtittande på kvällen. Drog mig upp ur sängen och hoppade i mjukiskläder (drog lite i byxorna innan jag tog på mig dem för att töja ut dem och gardera mig mot tjock-shock) och kastade mig på cykeln innan jag hann ångra mig.

 Trots att jag hade gråten i halsen och tårarna brännande under ögonlocken när jag stod utanför hennes dörr åkte fasaden på när hon öppnade. Jag hade så väl behövt släppa in någon en liten smula, men jag lyckades inte.

 Nu står jag så otroligt ensam och det är enbart för att jag själv inte släpper in någon. Relationer för min del har alltid bara varit ett givande och jag har väldigt svårt att ens se mina egna behov och be om något för egen del. Visst har jag erfarenheter av människor som bara tar, men de allra flesta gångerna har enkelriktningen berott på mig och min rädsla. Rädsla för att visa mig svag, för att förvänta mig något (och bli besviken - sviken) och för att inte duga. Jag vet ju att jag aldrig tycker att det är belastande att finnas där för mina vänner. Det är mycket värre att inte bli insläppt och betrodd än att få finnas där och hjälpa och ändå tror jag inte att jag får ta sån plats själv.

Nåväl, jag har sovit gott inatt och nu beger jag mig till jobbet.

Hoppas ni har lika härlig sol som vi har här och ha en riktigt fin, och inte alltför dyster, långfredag!

Jag känner mig förbaskat tjatig, men jag har sån ångest. Ångest på ett uttröttande molande vis, men ovanligt stark för att vara såhär länge. Jag är rastlös och vet knappt var jag ska göra av mig själv samtidigt som jag helst bara vill dra täcket över huvudet och sova.
Kom just hem från jobbet, en timme tidigare än vanligt och borde alltså vara pigg.

Helgen skrämmer mig, två dagar utan jobb och två jobbdagar utan schema ensam på jobbet (jobbar både imorgon och på måndag, men bara för att komma ikapp och med flexibla tider). Dessutom uppehåll i terapin när jag behöver den som bäst. Började rota i rätt tuffa grejer för nån vecka sedan och var och petade lite i det igår också, med megaångest som följd. Vill inte vara ensam med det här utan stöd. Fasen, jag vet inte hur jag ska fixa det på egen hand.

Känner mig förstås bisarrt tjock idag också, det är ju så känslor brukar komma ut för min del.

Uuuuaaah, jag klättrar på väggarna! Jag mår illa, mina axlar värker, hjärtat bankar, jag kallsvettas...

Det blir alltid värre framåt natten...

Varje natt vaknar jag vid kvart över två, regelbundet som av en klocka. Utlämnad åt mina tankar och ångesten snor jag in mig i självanklagelser och en framtidssyn svartare än svart. Jag känner hur kroppen varvar upp och jag avskyr att vara så trött att jag vill gråta och ändå så långt ifrån att kunna somna.

Var hos psykologen idag (igår) och gick sen med en våldsam ångest resten av dagen.
Berättade om hur jag kämpar med att acceptera och till och med uppskatta min "nya" kropp och om att jag är beredd att verkligen försöka få till ett ordentligt, regelbundet ätande, men att jag behöver hjälp med att lägga upp strategier för och konkretisera det hela.

På sistone har jag trillat in i ätmönster som jag verkligen inte är stolt över, men som är så kassa att ett regelbundet intag av 2000 Kcal om dagen inte ter sig så skrämmande i jämförelse. Jag har gång efter annan låtit bli att äta för att sedan fylla på med godis när kroppen till sist skrikit och varit nära kollaps. Inte bra, men jag ser hur min nedstämda hjärna vill pigga upp sig med socker och hur sömnbristen bidrar till att jag blir så trött att jag vill fylla på med energi så snabbt det bara går och kan vara lite förstående och förlåtande mot mig själv.

 När jag efter jobbet stod och försökte handla mat funderade jag på att gå raka vägen till psykakuten för att slippa vara själv med obehaget, men jag kom fram till att jag hade redskap att klara det på egen hand. Jag övervägde om verktygslådan kanske kunde innehålla en stor påse godis, men bestämde mig för att den nog inte gjorde det. Tyvärr (och eftersom jag, trots mina goda intentioner att börja äta mer regelbundet missat såväl frukost som lunch) slutade det med att jag kom hem vid halv åtta och slevade i mig flera tallrikar havregrynsgröt framför datorn. Inget vidare redskap, va?

Nåja, nu ska jag lägga tungan mellan tänderna (hemgjord bettskena - tada!) och mig mellan lakanen och försöka sova lite innan väckarklockan ringer om två och en halv timme.