Och jag ska göra det igen ...

Nu har jag ätit middag. Jag har varit bottenlöst hungrig hela dagen och ibland kan den där hungern göra det lättare att äta. Det känns mer okej att äta när jag är, som jag brukar kalla det, ärligt hungrig. Samtidigt så skrämmer hungern mig när den känns så tydligt och jag blir rädd att ge efter för den och tappa kontrollen. Som om det vore en bedrift att kunna tygla sina kroppsliga behov? Som om det vore en bedrift att kunna låta bli att äta, att kissa?

Redan på måndag kommer jag bli vägd igen och helst vill jag bara låta bli att äta ända tills dess. Jag tillåter mig att tänka så och tanken i sig är ju inte farlig. Så vid varje måltid säger jag till mig själv att jag kan låta bli att äta helt imorgon om jag får lust, men just nu ska jag äta. Jag förstår ju varför man vill väga mig och jag inser ju att det är svårt att bedriva ätstörningsvård utan att göra det, men jag tror inte alls att det gagnar mig. Vägdagarna blir till små milstolpar inför vilka jag ofta håller igen lite fastän jag lyckas fortsätta äta någotsånär.

Äh, jag vet inte, jag är så kluven och vill till viss del bara släppa greppet helt. Fast det gör jag förstås inte. Jag tragglar på. Jag hatar såna här dagar. Jag hatar att de flesta dagar är såhär. Ett enda långt orkeslöst dividerande fram och tillbaka. Helst vill jag bara sova bort all tid eftersom det gör så ont att vara vaken.

Jag skjuter på det

Igår, efter en liten eftermiddagslur, vaknade jag med en tanke i huvudet: Jag vill ha mitt liv tillbaka. Kosta vad det kosta vill, tänkte jag, men jag vill leva igen.
    Jag tänkte på hur det brukat vara, hur jag hade olika saker på gång hela tiden och på hur många vänner jag en gång hade. Jag mindes middagar och fester, fikastunder och studier. Arbete, projekt, utställningar och vernissager. Flirtande, dejter och dagar när varje sms kunde vara något spännande. På den tid då det fanns skäl att bry sig om kläder och då mjukisbyxor ännu inte gjort sitt intåg i mitt liv. 
    Det var alls inte rosaskimrande och guldkantat jämt, men det hade potential att utvecklas till ett riktigt trevligt liv. Om bara inte allt hade blivit för mycket. För mycket arbete och stress. För mycket festande. För mycket blundande för mina behov. För mycket höga krav. För mycket önskan att vara till lags. För mycket skam. För mycket tid i ett förhållande med ständiga övergrepp.

Nu kan jag minnas tanken jag hade när jag vaknade igår, men jag kan inte känna den. Igår kunde jag se att den där tanken var bra, den var frisk, och den skulle jag hålla kvar. Sedan lät jag ändå bli att äta middag och tänkte att jag kunde börja leva imorgon. Jag sköt lite på det och idag kan jag inte förstå.

Kära knäppa skalle

Kära knäppa skalle,
du har lurat mig igen. Tänk att jag går på det varenda gång! Att jag aldrig lär mig genomskåda dina finter och ifrågasätta dina lögner. Du hävdade så bestämt att jag gått upp i vikt och var stor som ett hus när verkligheten var en annan. Jag var fullkomligt övertygad och kom liksom inte att tänka på alla de gånger det varit såhär förut.

Nu är jag bara trött och fryser som en hund. Jag hinkade kaffe igår kväll och gav upp soveriet vid halv fyra. Trots det kom jag iväg till mötet på mottagningen, men det känns mest meningslöst och hopplöst alltihop. 

Vägning och en stor påse godis

Idag vill jag mest bara sova bort hela dagen. Mina tjockkänslor är så starka att det är obehaglig att röra på mig eftersom varje rörelse gör mig uppmärksam på hur kroppsdelar och fett ligger an mot varandra och möts. Jag har varit ute med hunden, städat lite, cyklat till stan och gått ett ärende och träffat en vän en liten stund, så jag har verkligen försökt kämpa emot. Förr brukade tjockkänslorna driva mig ut att springa, men nuförtiden gömmer jag mig inomhus istället.

Ytterligare ett skäl till att bli sittande är att min mage är fullkomligt ur balans och gör ooont. Varför den gör det? Jo, det gör den eftersom jag tryckte i mig en jättepåse godis igår kväll. Efter en sömnlös natt var jag så dränerad på energi att jag under dagen blev jättehungrig(det blir ofta så när jag inte sovit alls) och åt tre avokados på raken vid lunchtid. Senare åt jag flera stekta ägg och ett berg grönsaker med bondbönor och så på kvällen tyckte jag att godis var en bra idé.
   Om jag bara inte smällt i mig nära ett halvt kilo hade det väl gått an, särskilt som jag ätit ordentligt med riktig mat före och inte bara bytte ut maten mot sötsaker, men ett halvt kilo?? Vem äter så mycket godis? Vem fan köper så mycket?  Det knasiga är att jag inte ens mådde illa efteråt utan snarare mer i balans energimässigt.

Jag är så svullen idag att min klocka, som normalt hänger så löst att den trillar fram på handen, stramar kring handleden. Byxorna sitter åt och till och med mina bröst är svullna. Blä! Idag vill jag inte ha någon kropp.

Imorgon är det vägningsdags och jag vill bara fly. Helst vill jag bara låta bli att gå dit, men med tanke på min sjukanmälningsstatistik är det ingen god idé. Att bli vägd i detta uppsvällda tillstånd är verkligen en mardröm och reaktionerna jag kommer få på att jag helt plötsligt väger flera kilon mer fasar jag för. Dessutom är det totalstilltje på magfronten vilket inte precis minskar känslan av svullenhet. Och jag som brukar få SVÅRT att äta dagarna före vägning.

Usch, ångest och panik. Blä, urk och fan! Så jäkla löjligt att jag oroar mig för att mina behandlare ska tycka att jag är tjock. Usch.

Jag ser golvet!

Jag har städat. Äntligen! Det är långt ifrån färdigstädat, men skillnaden är markant. Skillnaden i hur jag mår är också tydlig. Jag har alltid varit urusel på att hålla ordning, men med åren har jag ändå lyckats bli lite bättre på att städa. Tyvärr fallerar det helt när jag mår sämre och mitt hem gror igen så till den milda grad att jag inte kan släppa en kotte över tröskeln. Stöket bidrar till att jag mår ännu sämre, men så fort jag lyckas röja mår jag lite bättre.

Eftersom jag tänkt mycket på städning, oordning och kaos på sistone har jag återigen börjat fundera i ADHD-banor. När jag var hos läkaren i morse konstaterade vi att medicinerna inte tycks hjälpa mig och jag är så trött på att ingenting biter. Jag har nog provat varenda typ av antidepressivt läkemedel som finns och därtill antipsykotika och en lång rad andra mediciner mot ångest, samtligt utan resultat. Lite trevande framförde jag mina tankar kring ADHD och han lovade att ta upp det med mina övriga behandlingskontakter(som känner mig bättre).
Det hade varit så skönt att få någon typ av förklaring till varför jag har de svårigheter jag har istället för att bara känna mig allmänt lat och som en dålig människa. Jag hade velat ha en ordentlig utredning. Fast det kanske inte skulle göra någon skillnad?

Direkt efter läkarbesöket fick jag som vanligt ordentliga ångestefterdyningar och kunde bara minnas att läkaren sagt att jag har kraftig benstomme. Vad han ville få fram var att jag behöver gå upp i vikt, men jag hörde naturligtvis bara att jag är kraftig. Kraftig. Jag har alltid varit lång och bred över höfter och axlar och alltid önskat mig liten och nätt. .

I morse var jag uppe tidigt och packade för en halvdag ute i naturen. Hundträning i nytt sällskap stod på programmet och jag var nervös. Rädd för att göra dåligt ifrån mig, orolig för den sociala situationen och för att inte klara att hålla allt i huvudet(mitt minne är fortfarande skruttigt). Vad jag borde ha oroat mig för var min ork. Vi gav oss av klockan sju och var åter i stan halv två. Efter bara en timme var jag så slut att jag knappt visste vad som var upp eller ner och efter ytterligare en sluddrade jag nästan. Det var inte särskilt fysiskt ansträngande, men den nya miljön, koncentrationen och ångesten i kombination med lågt blodsocker och kass sömn sög musten ur mig alldeles.

Jag har så himla svårt att inse hur mycket ätstörningen och ångesten påverkar mig och tror alltid att jag ska orka som förr, som vem som helst. Det här var på sätt och vis lite nyttigt. Vill jag ha det såhär? Det funkar så länge min ambitionsnivå är i höjd med fotknölarna och jag nöjer mig med att sitta hemma och glo dagarna i ända, men om jag ska klara att utföra ett kvalificerat arbete(eller egentligen vilket som) måste jag ha energi.

Trots allt är jag väldigt nöjd med att ha lyckats ta mig iväg. Nuförtiden är det inte ofta jag vågar mig utanför mina trygga rutiner och varje gång jag kommer iväg får jag en skjuts i rätt riktning. Det får mig att höja blicken från mina egna tår en stund och påminner mig om allt som väntar där ute. Ibland är det smärtsamt, eftersom det blir tydligare vad jag går miste om -men det är bara nyttigt.

Proppen ur och så kommer allt på en gång.
Eller allt är väl kanske att ta i, men jag har fått ett gäng saker gjorda idag. Mer än under hela veckan, faktiskt.

Tyvärr blev natten rätt sömnlös, så jag gav upp redan vid halv fyra och gick ut. Bättre det än att ligga och våndas tänker jag, även om det gränsar till mani att promenera så tidigt. Speedad av övertrötthet och koffein har jag sedan druckit morgonkaffe med en vän, tvättat non stop sen halv sju, handlat en massa mat och ringt försäkringskassan. Viktigast av allt var dock att lyckas ta mig till mötet på ätstörningsmottagningen och av bara farten gick det också vägen. För att inte dippa inför mötet sörplade jag i mig en överbliven näringsdryck. Jag behöver dem inte och jag vet att det hur som helst inte är så jag ska använda dem, men jag var för trött för att fatta matbeslut. Ok som nödlösning.

Nu har jag däckat i soffan och vet knappt om jag vågar försöka släppa ner axlarna. De är i öronhöjd och eftersom dagen inte är slut än vill jag inte trötthetskolapsa redan. Det finns mer tvätt i källaren och massor av rent att stoppa i skåp och lådor. Den rena tvätten från sist jag tog mig i kragen och tvättade(i mitten på artonhundratalet, ungefär) ligger kvar i IKEA-kassen än. Hm.

En mycket fin och varm vårdperson ringde och frågade hur det står till. Jag ljög, snörvlade och skyllde avbokningarna på förkylning. Genomskådad blev jag säkert och jag lät mig övertalas att komma till mottagningen imorgon. Jag fasar för en komplott, men med tanke på bristen på vårdplatser är det nog ingen fara. Större risk då för att de drar in den behandling jag redan får, men det hoppas jag verkligen inte. För även om de inte lyckas göra mig frisk, så håller de mig ändå vid liv. Något borde väl det vara värt?

Igår avbokade jag ytterligare ett psykologsamtal och som det känns nu avbokar jag läkartiden imorgon och sjukgymnasten på fredag också. Jag inser ju hur min skalle driver med mig, för det förra samtalet avbokade jag av rädsla för att bli vägd och för de åtgärder som hotats med tidigare om jag inte börjar gå upp i vikt. Förra gången var jag alltså rädd att bli funnen för smal. Hah. Nu, en vecka senare, törs jag inte gå till ätstörningsmottagningen eftersom jag är rädd för att de ska tycka att jag är fet och att de ska väga mig och se hur otroligt mycket jag gått upp. Japp. Sjukt var ordet. Eller stört, välj själv.

Det känns som att jag legat i sängen och ätit godis i flera veckor nu, men så tittar jag i almanackan och konstaterar att det idag är onsdag. Det betyder att jag spenderat en och en halv dag ångestsovande och tröstätande i horisontalläge. Inte veckor. Hur mycket kan jag rimligen ha lagt på mig på en och en halv dag? Knäppa skallen tippar på femton kilo, minst. Och visst, jag är svullen. Svullen blir man när man äter sällan och plötsligt chockar kroppen med en fet påse godis. Kolhydraterna binder en massa vätska. Vätska som inte omvandlas till fett, såvitt jag vet. Men knäppa skallen vet inte det och därför har jag inte kunnat gå ut, inte kunnat svara i telefon eller ens en gång på sms eftersom jag känt mig så tjock. Och inte heller har jag varit hos psykologen.

   Hundstackar'n har fått nöja sig med minipromenader och aktivering inomhus. Jag tänker att jag inte borde ha hund och funderar på alternativ placering ett tag. Hundstackar'n har ju varit min livboj, min räddning, men just nu kommer han i kläm. Han borde inte ha en matte som bara drar täcket över huvudet och vill dö vissa dagar. Tack och lov är han en fena på att dega i sängen och klagar inte, men jag vet ju att han behöver mycket mer och det gnager i mig. Jag törs inte gå ut med hans kompisar och deras mattar och hussar för jag kan inte klä mig i burka och jag vill inte visa mitt svullna ansikte. Knäppa skallen tycker att det känns som att allt fett lagt sig på kinderna.  Att tala och artikulera förstärker känslan och gör samtal omöjliga.

Det här är en återvändsgränd och just nu står jag med skallen mot väggen vid vägens slut och kommer inte längre. Envist bankar jag huvudet mot den om och om igen.

Ute är augustikvällen ljum och himlen ser ut som en renässansmålning med sina skära moln. I min skitiga lägenhet, bland gamla tidningar och travar av böcker, sitter jag påbyltad och blir inte varm. Jag känner mig tom, likgiltig och mycket trött.
  
   Dagarna går och jag vet inte riktigt vad jag sysslar med. Jag vacklar och velar, svajar och kohandlar. Ibland fattar jag bra beslut, men oftast låter jag det bara bero och ätstörningen vinner på walk over. Ofta går jag till sängs rastlös och tom och ligger sömnlös i timmar och vaknar så långt före gryningen med kropp och hjärna på högvarv. Ibland skyndar jag på kvällen till tobakshandeln, panikköper godis strax före stängning och äter det uppkrupen i soffan med näsan i en bok. Sen sover jag djup sockersömn hela natten och vaknar först framåt sju med klarare skalle men ökad tjockångest.
 
    Ja, vad sysslar jag med? Vad hände med livet, framtiden? Jag har ordnat så att jag slipper tänka på det. Effektivt har jag krympt min värld till att bara bestå av ätstörning. Äta eller ej, promenera eller ej, lögner och undanflykter. Mitt synfält sträcker sig inte längre än till mina egna tår och jag antar att det är ett sätt att fly.

En liten sammanfattning

Det blev aldrig så mycket av det där bloggandet jag satte igång med förra våren. Vad det däremot blev något med var ätandet. Jag fick riktigt flyt ett tag i och med att jag flyttade, gick på semester och kom igång med att nysta i ett gammalt trauma i terapin. Att kunna sätta ord på Stora mörka hemligheten och att börja komma på att felet inte varit mitt gav mig hoppet tillbaka. Motivationen till att bli frisk, som jag aldrig förr känt, fanns där.
   Maten gick bättre och i och med det krympte missnöjet och vanföreställningarna kring kroppen. Märkligast av allt var att jag blev mätt. Jag, som var ett omättligt, bottenlöst hål, kände lugn och ro efter måltiderna. För första gången upplevde jag hur regelbundet och tillräckligt ätande lugnar och hur det kan lindra ångesten.

Så kom hösten 2012 och med den ett nytt jobb. Redan första dagen kom paniken över att inte räcka till. Jag var livrädd för att avslöjas som en inkompetent bluff och tyckte inte att jag behärskade någonting. Fullt normalt när allt är nytt, men jag såg det inte för vad det var utan upplevde tjockkänslor, träningstvång och destruktiva mattankar. Ätstörningen, som vanligt alltid redo, tog genast mer plats och på bara ett par veckor hade den mig i ett fast grepp igen. Jag såg det komma och slog larm till mina behandlare, men den enda som hade kunnat dra i nödbromsen var antagligen jag.
   När så nya jobbet blev allt stressigare och arbetssituationen allt mer omöjlig vann ätstörningen än mer mark. Depressionen djupnade och jag fick allt svårare att sova. Till sist gick det inte längre och jag gick med på att låta läkaren sjukskriva mig på halvtid. Jagad av deadlines och en övermäktig arbetsbörda försökte jag hinna med mitt heltidsjobb på halvtid utan att sova och allt blev bara ännu värre. Vid jul blev jag sjukskriven till hundra procent.

Månaderna gick och försäkringskassan tog god tid på sig att hantera mitt ärende, men till sist kunde jag börja varva ner. Jag var ganska medtagen och hade svårt med såväl minne som koncentration och sömnen blev det ingen ordning på.
   Men så började jag känna hur pressen lättade och lite lust började försiktigt spira. Med en dietists stöd började jag äta bättre och motivationen att bli frisk fanns där återigen. Jag kämpade och tragglade med måltider och mellanmål, men när det blev ett två månader långt uppehåll i min behandling lyckades jag inte få det att hålla.
   Det var för tidigt. Kaos utbröt och jag störtade ner i en djup depression under våren.

Nu försöker jag få behandlingshjälp fastän ingen tror på mig. Självklart är det ingen som säger rakt ut att jag är ett hopplöst fall, men jag tycker mig höra det mellan raderna om hur snabbt man vanligtvis stabiliserar sitt ätande och blir frisk från sin ätstörning. Fast värst är förstås att jag inte kan hitta viljan och motivationen. Min värld har krympt.