Jag har städat. Äntligen! Det är långt ifrån färdigstädat, men skillnaden är markant. Skillnaden i hur jag mår är också tydlig. Jag har alltid varit urusel på att hålla ordning, men med åren har jag ändå lyckats bli lite bättre på att städa. Tyvärr fallerar det helt när jag mår sämre och mitt hem gror igen så till den milda grad att jag inte kan släppa en kotte över tröskeln. Stöket bidrar till att jag mår ännu sämre, men så fort jag lyckas röja mår jag lite bättre.
Eftersom jag tänkt mycket på städning, oordning och kaos på sistone har jag återigen börjat fundera i ADHD-banor. När jag var hos läkaren i morse konstaterade vi att medicinerna inte tycks hjälpa mig och jag är så trött på att ingenting biter. Jag har nog provat varenda typ av antidepressivt läkemedel som finns och därtill antipsykotika och en lång rad andra mediciner mot ångest, samtligt utan resultat. Lite trevande framförde jag mina tankar kring ADHD och han lovade att ta upp det med mina övriga behandlingskontakter(som känner mig bättre).
Det hade varit så skönt att få någon typ av förklaring till varför jag har de svårigheter jag har istället för att bara känna mig allmänt lat och som en dålig människa. Jag hade velat ha en ordentlig utredning. Fast det kanske inte skulle göra någon skillnad?
Direkt efter läkarbesöket fick jag som vanligt ordentliga ångestefterdyningar och kunde bara minnas att läkaren sagt att jag har kraftig
benstomme. Vad han ville få fram var att jag behöver gå upp i vikt, men
jag hörde naturligtvis bara att jag är kraftig. Kraftig. Jag har alltid
varit lång och bred över höfter och axlar och alltid önskat mig liten
och nätt. .
En adhd-diagnos kan vara en riktig höjdare att få (ja om man har den då såklart). Jag var så otroligt jäkla lättad och glad när jag fick min. Precis som du säger så var det något som förklarade att jag inte alls abaa var lat och jobbig och trött utan anledning. Jag har svårt med saker, jag har i hela mitt liv kämpat för att orka med allt andra gör på samma sätt som alla andra fast jag haft en funktionshinder. Inte undra på att jag bröt ihop till slut.
SvaraRaderaJo, det är alltid bra att ta sig för något man inte brukar. Eller oftast. Ibland blir det ju för mycket fast då antar jag att man lärt sig något av det också även om det är på ett mindre behagligt sätt.
Tydligen är dom rädda för att behandla patienter med depression eller självskadebeteende eftersom man ofta försämras under början av behandlingen och dom är rädda att ha ihjäl en. För min del känns det... som överdriven nervositet. I mitt fall. Ja jag kommer säkert skada mig udner behandlingens gång men det hade jag gjort även utan deras inblandning. Dom behöver inte oroa sig så förbaskat, psykiatrin har slutat göra det för dom inser att jag överlever varje gång nu när det gått sisådär sju år utan att jag ens varit nära att göra ett suicidförsök.