En liten sammanfattning

Det blev aldrig så mycket av det där bloggandet jag satte igång med förra våren. Vad det däremot blev något med var ätandet. Jag fick riktigt flyt ett tag i och med att jag flyttade, gick på semester och kom igång med att nysta i ett gammalt trauma i terapin. Att kunna sätta ord på Stora mörka hemligheten och att börja komma på att felet inte varit mitt gav mig hoppet tillbaka. Motivationen till att bli frisk, som jag aldrig förr känt, fanns där.
   Maten gick bättre och i och med det krympte missnöjet och vanföreställningarna kring kroppen. Märkligast av allt var att jag blev mätt. Jag, som var ett omättligt, bottenlöst hål, kände lugn och ro efter måltiderna. För första gången upplevde jag hur regelbundet och tillräckligt ätande lugnar och hur det kan lindra ångesten.

Så kom hösten 2012 och med den ett nytt jobb. Redan första dagen kom paniken över att inte räcka till. Jag var livrädd för att avslöjas som en inkompetent bluff och tyckte inte att jag behärskade någonting. Fullt normalt när allt är nytt, men jag såg det inte för vad det var utan upplevde tjockkänslor, träningstvång och destruktiva mattankar. Ätstörningen, som vanligt alltid redo, tog genast mer plats och på bara ett par veckor hade den mig i ett fast grepp igen. Jag såg det komma och slog larm till mina behandlare, men den enda som hade kunnat dra i nödbromsen var antagligen jag.
   När så nya jobbet blev allt stressigare och arbetssituationen allt mer omöjlig vann ätstörningen än mer mark. Depressionen djupnade och jag fick allt svårare att sova. Till sist gick det inte längre och jag gick med på att låta läkaren sjukskriva mig på halvtid. Jagad av deadlines och en övermäktig arbetsbörda försökte jag hinna med mitt heltidsjobb på halvtid utan att sova och allt blev bara ännu värre. Vid jul blev jag sjukskriven till hundra procent.

Månaderna gick och försäkringskassan tog god tid på sig att hantera mitt ärende, men till sist kunde jag börja varva ner. Jag var ganska medtagen och hade svårt med såväl minne som koncentration och sömnen blev det ingen ordning på.
   Men så började jag känna hur pressen lättade och lite lust började försiktigt spira. Med en dietists stöd började jag äta bättre och motivationen att bli frisk fanns där återigen. Jag kämpade och tragglade med måltider och mellanmål, men när det blev ett två månader långt uppehåll i min behandling lyckades jag inte få det att hålla.
   Det var för tidigt. Kaos utbröt och jag störtade ner i en djup depression under våren.

Nu försöker jag få behandlingshjälp fastän ingen tror på mig. Självklart är det ingen som säger rakt ut att jag är ett hopplöst fall, men jag tycker mig höra det mellan raderna om hur snabbt man vanligtvis stabiliserar sitt ätande och blir frisk från sin ätstörning. Fast värst är förstås att jag inte kan hitta viljan och motivationen. Min värld har krympt.