Nu har jag ätit middag. Jag har varit bottenlöst hungrig hela dagen och ibland kan den där hungern göra det lättare att äta. Det känns mer okej att äta när jag är, som jag brukar kalla det, ärligt hungrig. Samtidigt så skrämmer hungern mig när den känns så tydligt och jag blir rädd att ge efter för den och tappa kontrollen. Som om det vore en bedrift att kunna tygla sina kroppsliga behov? Som om det vore en bedrift att kunna låta bli att äta, att kissa?
Redan på måndag kommer jag bli vägd igen och helst vill jag bara låta bli att äta ända tills dess. Jag tillåter mig att tänka så och tanken i sig är ju inte farlig. Så vid varje måltid säger jag till mig själv att jag kan låta bli att äta helt imorgon om jag får lust, men just nu ska jag äta. Jag förstår ju varför man vill väga mig och jag inser ju att det är svårt att bedriva ätstörningsvård utan att göra det, men jag tror inte alls att det gagnar mig. Vägdagarna blir till små milstolpar inför vilka jag ofta håller igen lite fastän jag lyckas fortsätta äta någotsånär.
Äh, jag vet inte, jag är så kluven och vill till viss del bara släppa greppet helt. Fast det gör jag förstås inte. Jag tragglar på. Jag hatar såna här dagar. Jag hatar att de flesta dagar är såhär. Ett enda långt orkeslöst dividerande fram och tillbaka. Helst vill jag bara sova bort all tid eftersom det gör så ont att vara vaken.
Den där jäkla vågen som gör att man inte vill äta alls på en vecka innan... att något så litet och opersonligt kan få en att må så dåligt.
SvaraRaderaTröttheten och orkeslösheten kan inte handla om för lite mat. Trött har jag varit mer än halva livet. Utan matproblem större delen av tiden och jag går snarare upp än ner. Alltså på riktigt, på vågen. Så nej, jag inbillar mig tyvärr inte, jag har fortfarande inte kunnat släppa hemmavägandet riktigt utan har stenkoll på vad jag väger.
Mmmm visst känns det så. Man käkar något man inte "får" en kväll och vips så är man den största frossaren, den äckligaste matvraket och så kommer man förbli så för all framtid. Jäkla ätstörda skitkänslor helt enkelt.