I morse var jag uppe tidigt och packade för en halvdag ute i naturen. Hundträning i nytt sällskap stod på programmet och jag var nervös. Rädd för att göra dåligt ifrån mig, orolig för den sociala situationen och för att inte klara att hålla allt i huvudet(mitt minne är fortfarande skruttigt). Vad jag borde ha oroat mig för var min ork. Vi gav oss av klockan sju och var åter i stan halv två. Efter bara en timme var jag så slut att jag knappt visste vad som var upp eller ner och efter ytterligare en sluddrade jag nästan. Det var inte särskilt fysiskt ansträngande, men den nya miljön, koncentrationen och ångesten i kombination med lågt blodsocker och kass sömn sög musten ur mig alldeles.

Jag har så himla svårt att inse hur mycket ätstörningen och ångesten påverkar mig och tror alltid att jag ska orka som förr, som vem som helst. Det här var på sätt och vis lite nyttigt. Vill jag ha det såhär? Det funkar så länge min ambitionsnivå är i höjd med fotknölarna och jag nöjer mig med att sitta hemma och glo dagarna i ända, men om jag ska klara att utföra ett kvalificerat arbete(eller egentligen vilket som) måste jag ha energi.

Trots allt är jag väldigt nöjd med att ha lyckats ta mig iväg. Nuförtiden är det inte ofta jag vågar mig utanför mina trygga rutiner och varje gång jag kommer iväg får jag en skjuts i rätt riktning. Det får mig att höja blicken från mina egna tår en stund och påminner mig om allt som väntar där ute. Ibland är det smärtsamt, eftersom det blir tydligare vad jag går miste om -men det är bara nyttigt.