Igår, efter en liten eftermiddagslur, vaknade jag med en tanke i huvudet: Jag vill ha mitt liv tillbaka. Kosta vad det kosta vill, tänkte jag, men jag vill leva igen.
Jag tänkte på hur det brukat vara, hur jag hade olika saker på gång hela tiden och på hur många vänner jag en gång hade. Jag mindes middagar och fester, fikastunder och studier. Arbete, projekt, utställningar och vernissager. Flirtande, dejter och dagar när varje sms kunde vara något spännande. På den tid då det fanns skäl att bry sig om kläder och då mjukisbyxor ännu inte gjort sitt intåg i mitt liv.
Det var alls inte rosaskimrande och guldkantat jämt, men det hade potential att utvecklas till ett riktigt trevligt liv. Om bara inte allt hade blivit för mycket. För mycket arbete och stress. För mycket festande. För mycket blundande för mina behov. För mycket höga krav. För mycket önskan att vara till lags. För mycket skam. För mycket tid i ett förhållande med ständiga övergrepp.
Nu kan jag minnas tanken jag hade när jag vaknade igår, men jag kan inte känna den. Igår kunde jag se att den där tanken var bra, den var frisk, och den skulle jag hålla kvar. Sedan lät jag ändå bli att äta middag och tänkte att jag kunde börja leva imorgon. Jag sköt lite på det och idag kan jag inte förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar