Ute är augustikvällen ljum och himlen ser ut som en renässansmålning med sina skära moln. I min skitiga lägenhet, bland gamla tidningar och travar av böcker, sitter jag påbyltad och blir inte varm. Jag känner mig tom, likgiltig och mycket trött.
  
   Dagarna går och jag vet inte riktigt vad jag sysslar med. Jag vacklar och velar, svajar och kohandlar. Ibland fattar jag bra beslut, men oftast låter jag det bara bero och ätstörningen vinner på walk over. Ofta går jag till sängs rastlös och tom och ligger sömnlös i timmar och vaknar så långt före gryningen med kropp och hjärna på högvarv. Ibland skyndar jag på kvällen till tobakshandeln, panikköper godis strax före stängning och äter det uppkrupen i soffan med näsan i en bok. Sen sover jag djup sockersömn hela natten och vaknar först framåt sju med klarare skalle men ökad tjockångest.
 
    Ja, vad sysslar jag med? Vad hände med livet, framtiden? Jag har ordnat så att jag slipper tänka på det. Effektivt har jag krympt min värld till att bara bestå av ätstörning. Äta eller ej, promenera eller ej, lögner och undanflykter. Mitt synfält sträcker sig inte längre än till mina egna tår och jag antar att det är ett sätt att fly.