Igår avbokade jag ytterligare ett psykologsamtal och som det känns nu avbokar jag läkartiden imorgon och sjukgymnasten på fredag också. Jag inser ju hur min skalle driver med mig, för det förra samtalet avbokade jag av rädsla för att bli vägd och för de åtgärder som hotats med tidigare om jag inte börjar gå upp i vikt. Förra gången var jag alltså rädd att bli funnen för smal. Hah. Nu, en vecka senare, törs jag inte gå till ätstörningsmottagningen eftersom jag är rädd för att de ska tycka att jag är fet och att de ska väga mig och se hur otroligt mycket jag gått upp. Japp. Sjukt var ordet. Eller stört, välj själv.

Det känns som att jag legat i sängen och ätit godis i flera veckor nu, men så tittar jag i almanackan och konstaterar att det idag är onsdag. Det betyder att jag spenderat en och en halv dag ångestsovande och tröstätande i horisontalläge. Inte veckor. Hur mycket kan jag rimligen ha lagt på mig på en och en halv dag? Knäppa skallen tippar på femton kilo, minst. Och visst, jag är svullen. Svullen blir man när man äter sällan och plötsligt chockar kroppen med en fet påse godis. Kolhydraterna binder en massa vätska. Vätska som inte omvandlas till fett, såvitt jag vet. Men knäppa skallen vet inte det och därför har jag inte kunnat gå ut, inte kunnat svara i telefon eller ens en gång på sms eftersom jag känt mig så tjock. Och inte heller har jag varit hos psykologen.

   Hundstackar'n har fått nöja sig med minipromenader och aktivering inomhus. Jag tänker att jag inte borde ha hund och funderar på alternativ placering ett tag. Hundstackar'n har ju varit min livboj, min räddning, men just nu kommer han i kläm. Han borde inte ha en matte som bara drar täcket över huvudet och vill dö vissa dagar. Tack och lov är han en fena på att dega i sängen och klagar inte, men jag vet ju att han behöver mycket mer och det gnager i mig. Jag törs inte gå ut med hans kompisar och deras mattar och hussar för jag kan inte klä mig i burka och jag vill inte visa mitt svullna ansikte. Knäppa skallen tycker att det känns som att allt fett lagt sig på kinderna.  Att tala och artikulera förstärker känslan och gör samtal omöjliga.

Det här är en återvändsgränd och just nu står jag med skallen mot väggen vid vägens slut och kommer inte längre. Envist bankar jag huvudet mot den om och om igen.