Varje natt vaknar jag vid kvart över två, regelbundet som av en klocka. Utlämnad åt mina tankar och ångesten snor jag in mig i självanklagelser och en framtidssyn svartare än svart. Jag känner hur kroppen varvar upp och jag avskyr att vara så trött att jag vill gråta och ändå så långt ifrån att kunna somna.
Var hos psykologen idag (igår) och gick sen med en våldsam ångest resten av dagen.
Berättade om hur jag kämpar med att acceptera och till och med uppskatta min "nya" kropp och om att jag är beredd att verkligen försöka få till ett ordentligt, regelbundet ätande, men att jag behöver hjälp med att lägga upp strategier för och konkretisera det hela.
På sistone har jag trillat in i ätmönster som jag verkligen inte är stolt över, men som är så kassa att ett regelbundet intag av 2000 Kcal om dagen inte ter sig så skrämmande i jämförelse. Jag har gång efter annan låtit bli att äta för att sedan fylla på med godis när kroppen till sist skrikit och varit nära kollaps. Inte bra, men jag ser hur min nedstämda hjärna vill pigga upp sig med socker och hur sömnbristen bidrar till att jag blir så trött att jag vill fylla på med energi så snabbt det bara går och kan vara lite förstående och förlåtande mot mig själv.
När jag efter jobbet stod och försökte handla mat funderade jag på att gå raka vägen till psykakuten för att slippa vara själv med obehaget, men jag kom fram till att jag hade redskap att klara det på egen hand. Jag övervägde om verktygslådan kanske kunde innehålla en stor påse godis, men bestämde mig för att den nog inte gjorde det. Tyvärr (och eftersom jag, trots mina goda intentioner att börja äta mer regelbundet missat såväl frukost som lunch) slutade det med att jag kom hem vid halv åtta och slevade i mig flera tallrikar havregrynsgröt framför datorn. Inget vidare redskap, va?
Nåja, nu ska jag lägga tungan mellan tänderna (hemgjord bettskena - tada!) och mig mellan lakanen och försöka sova lite innan väckarklockan ringer om två och en halv timme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar