Jag kommer inte hemifrån. Gardinerna alltjämt fördragna och jag sitter i sängen och känner mig äcklig. Äckligast i världen, fet och med smutsigt hår. Stökigt och smutsigt har jag det omkring mig också, för tro inte att jag ser till att komma ikapp med städning och tvätt när jag sitter här och häckar. Jag är bara vanvettigt oföretagsam. Det känns inte lönt att röja i röran.
Vill bara att helgen ska försvinna så jag får återgå till mina rutiner med jobb och kontrollerad mat. Det är alltid på helgen jag spårar ur, jag både sover och äter för hela veckan. Vill gå ut, men står inte ut med att känna hur låren möts när jag går och hur kläderna stramar på ett helt nytt sätt, så jag blir sittande här bakom mina fördragna gardiner.
Vaknar tidigt, tidigt, redan klockan fem och går upp, dricker kaffe. Blir trött och vilar en stund. Läser tidningen, vilar. Duschar (ångest), vilar. Klär på mig (ångest), vilar. Byter kläder, vilar.
Inte ens vetskapen om att dagsljus gör mig gott och att även en liten promenad hjälper mig ur dimman får ut mig. Jag hamnar i ett svart-vitt tänkande, om jag inte kan promenera, eller ännu hellre springa, hela dagen är det ingen idé.
Åh.. så många ggr jag suttit där bakom fördragna gardiner och inte velat ut och möta världen med alla dess krav. Ibland gör jag så när jag kommer hem från jobbet, bara stänger för allting och stänger av.
SvaraRaderaJobbar du heltid eller hur ser din jobbsituation ut? Kram