Den förbannade tjockkänslan har mig i ett riktigt hårt grepp och styr mig med järnhand just nu. Inte en minut går utan att jag äcklas och våndas över min feta (se där, det bara slank ur mig) kropp. Snälla du, lämna mig ifred!
Jag måste verkligen lära mig att ifrågasätta de där tankarna, för som det är nu låter jag dem stå oemotsagda. Ångesten får härja fritt med mig och jag tar ätstörningens elaka ord för sanningar. Hur ska jag göra för att stå emot? Jag har ju så mycket som är viktigare att tänka på egentligen. Inte vill jag väl när jag ser tillbaka på mitt liv ha lagt större delen av mina tankar på mat, min kropp och självförakt?
Det är ovant, men jag ska försöka skilja på de ätstörda tankarna och de friska. Första steget är väl att bli varse hur det är?
Och så måste det förstås till varierad, regelbunden mat för att jag ska kunna bli kvitt tjockkänslorna, det vet jag ju egentligen. Jag har bara inte upplevt det själv och törs inte riktigt lita på det.
Nej, lämna mig ifred jävla ätstörning! Gå och dra nåt gammalt över dig. Jag vill leva och det med besked!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar