Igår trotsade jag ångesten och gav mig av till en kompis för lite slött filmtittande på kvällen. Drog mig upp ur sängen och hoppade i mjukiskläder (drog lite i byxorna innan jag tog på mig dem för att töja ut dem och gardera mig mot tjock-shock) och kastade mig på cykeln innan jag hann ångra mig.

 Trots att jag hade gråten i halsen och tårarna brännande under ögonlocken när jag stod utanför hennes dörr åkte fasaden på när hon öppnade. Jag hade så väl behövt släppa in någon en liten smula, men jag lyckades inte.

 Nu står jag så otroligt ensam och det är enbart för att jag själv inte släpper in någon. Relationer för min del har alltid bara varit ett givande och jag har väldigt svårt att ens se mina egna behov och be om något för egen del. Visst har jag erfarenheter av människor som bara tar, men de allra flesta gångerna har enkelriktningen berott på mig och min rädsla. Rädsla för att visa mig svag, för att förvänta mig något (och bli besviken - sviken) och för att inte duga. Jag vet ju att jag aldrig tycker att det är belastande att finnas där för mina vänner. Det är mycket värre att inte bli insläppt och betrodd än att få finnas där och hjälpa och ändå tror jag inte att jag får ta sån plats själv.

Nåväl, jag har sovit gott inatt och nu beger jag mig till jobbet.

Hoppas ni har lika härlig sol som vi har här och ha en riktigt fin, och inte alltför dyster, långfredag!