Jag sade som det var; att jag visat mig vara en bit längre än vad jag tidigare trott. Onödigt!, ropade ätstörningen, men jag är så trött på allt smussel och ljugande som följer med den här sjukdomen att jag avslöjade det. Raka kort ligger mer för mig, även om jag kommer på mig själv med att vara manipulativ och fara med vita lögner i ätstörningens tjänst mest hela tiden. Den första reaktion jag fick var "Då lägger vi in dig!". Halvt på skämt, halvt på allvar. Men det kommer ju inte hända, för du har redan gått upp femhundra kilo MINST sen i måndags, säger min ätstörda sida. Den friska delen av mig tänker att jag får passa mig. Inte ner mer.
Tjockkänslorna är starka idag och en del av mig förbannar verkligen mitt avslöjande. Jag kunde ju behållit det där om längden för mig själv, viskar den förrädiska ätstörningsrösten i mitt öra. Min egen lilla hemlighet och en liten gnutta kontroll. Något kilo till godo, en liten buffert. Nu kommer de tvinga mig att vara ÄNNU tjockare!, vrålar rösten.
Fast en del av mig tycker faktiskt att det är skönt. Skönt att vara ärlig, och skönt att jag "får" väga lite mer. Jag kan gå upp till den där stabila frisk-vikten utan att vara tjock. Knasigt, vad? Som om bmi spelar någon roll egentligen.
Nu ska jag laga middag och sedan fortsätta brottas med kaoset i lägenheten. Kaoset i skallen hoppas jag på lite paus från.
Det är sjukt tänkt det där, men det vet du ju. Att det inte håller att du tänker så här. Men det är bra att du var ärlig denna gången.
SvaraRaderaHm jag vet inte. Det är så inkört i huvudet att det är mitt fel. Att om jag älskat honom lite mer, varit lite bättre flickvän så hade det kanske slutat bättre.
kramar