Idag vill jag helst bara vrida fram klockan och bestämma att det är dags att sova, men det går ju inte. Skallen känns dimmig och jag fick en ångestattack vid vägningen på mottagningen. Ätstörningsdjävulen jublade och jag blev lite rädd, för nu har det hänt igen. Det är ju inte så att jag ligger på en farligt låg vikt, eller ens i närheten, men skallen funkar lika illa som om jag gjorde det. Ätstörningen tycks växa sig starkare med åren och kicka in med full kraft tidigare än den förr brukat göra. Hjulspåren är liksom så väl uppkörda att det går undan som sjutton.
En del av mig vill bara följa med och sluta kämpa emot, ge upp och tyna bort. Det låter lite fint att tyna bort, men det är ju egentligen varken fint eller vackert. Förresten har jag aldrig kunnat bara flyta med, det har alltid varit full kamp åt alla håll. Inget romantiskt borttynande här inte. Men jag kan inte låta bli att önska att jag bara kunde försvinna.
Men försvinner gör jag ju inte. Istället äter jag min middag, som idag blev ovanligt tidig. Eftersom jag som vanligt vräker på med grönsaker för säkerhets skull känns magen enorm nu. Jag har fått knäppa upp byxknappen och sitter i soffan och pöser. Har mest dåsat i soffan hela dagen, bortsett från hundpromenaderna och besöket på mottagningen. Det är just en fin vaddering jag lägger kring mitt liv. Ett hungerrus. En sordin och ett dis som gör allting jävligt dimmigt, men också mindre smärtsamt.
Nej inte fasen är det där med att tyna bort vackert. Det är ju en vidrig dimmig kamp och en ständig rädsla för att det där borttynande blir på allvar ändå för någonstans därinne är man vetskrämd och ligger vaken och väntar på nästa av dom oregelbundna hjärtslagen.
SvaraRaderaJag vet inte vad jag borde väga men jag vet att jag vägde mindre än jag gör nu innan jag gick ner första gången. Jag vägde tio kilo mer än min tidigare friskvikt i vintras när jag lessnade på viktuppgången 8som inte stannat av) och började om med mixtrande och ångest och ja.. helvete. Jag var inte ens liten söt och fjorton när jag blev sjuk så att säga att jag borde väga tio kilo mer nu för att jag har blivit vuxen och kvinna känns sådär.. men jag vet inte. Jag tror verkligen inte på trivselvikt och att kroppen bestämmer. Jag vet att många andra gör det man jag köper inte det. Kanske vägrar jag tro det, jag vet inte men jag vet att det inte går hem hos mig.
Imorgon vägning.. jag kommer inte ha gått ner och jag... hoppas på att slippa ångestbryt.