Idag var det den sjunde dagen av isolering. Det hade gått en vecka utan att jag pratat med en enda människa och tanken på att komma iväg till psykologen gjorde mig illamående. Av rädsla för att finna mina vanlig byxor för trånga och eftersom jag inte ville gå dit i mjukisbyxor klarade jag inte ens av att klä på mig.
Så jag gjorde som vanligt, ringde och avbokade.
Än en gång vann ätstörningen.
Någon timme senare blev jag uppringd av psykologen och övertalad att komma trots allt. Jag drog en stor tröja över träningstajtsen, svepte in mig i kappa och sjal och tryckte ner en mössa på skallen. Genom hällande regn cyklade jag mot mottagningen, tillfreds och i fas under ett ögonblick. När jag kommit fram hade det klarnat något och jag insåg att isoleringen gjort mig illa.
Även om samtalet i sig inte blev bra, jag försattes återigen i hopplöshet, så gjorde det mig gott att komma iväg.
Efteråt var jag som en våt trasa och kände mig fullkomligt skinnflådd. Den där känslan av hudlöshet är ganska fin, ärlig och väldigt mycket just nu.
Bra att du kom iväg. Isolering för ju sällan något gott med sig även om det är ett väldigt behagligt val många gånger.
SvaraRaderaVi har inte riktigt kommit dit i vår relation. För mig tar det många månader ibland ännu mer innan jag har sådant förtroende att jag kan säga till. Jag säger sällan ens något till min samtalskontakt jag haft i.. typ fyra år? Men å andra sidan kan han mig nu och ser när det inte är bra typ så fort jag kommer in genom dörren. Är väl lite bortskämd med det antar jag.