Nu på morgonen har jag varit iväg och gjort en bentäthetsmätning. På sjukhuset fick jag mitt skelett skannat på alla håll och kanter, men jag blev även vägd och mätt. Vägningen gick riktigt bra och med hjälp av lite småprat lyckades jag avstyra och maskera en smärre ångestattack. Det som sätter lite myror i skallen på mig är att jag tydligen är två centimeter längre än vad jag tidigare trott. Utöver det lustiga i att ha vuxit efter tjugotvå års ålder(då jag senast mätte mig) så ställer det mig inför ett litet dilemma.
Jag skulle kunna låta bli att säga något och hoppas att längden inte förmedlas till remitterande läkare, som för övrigt är allt annat än uppmärksam och kanske ändå inte reagerar, eller så säger jag som det är. Två centimeter gör ju lite skillnad i bmi och jag vet inte riktigt om jag vill behålla det för mig själv eller inte. Det gör ju ingen skillnad för hur jag mår, varken fysiskt eller psykiskt. Eventuella viktförändringar påverkas inte heller. Men att inte säga något är att behålla lite kontroll för mig själv på ett ganska ätstört vis. Svårt.
Jag var faktiskt också längre när jag mättes vid inskrivningen för tre år sedan. Än jag varit tidigare alltså. Nu är jag lite kortare igen, diskbråck...
SvaraRaderaTack för att du oroar dig. Eller ja, eh.. för att faktiskt frågar kanske. Är ju inte kul att folk ska behöva känna oro men ja. Äsch, du fattar. Jag hade bara en extraordinärt usel kväll igår. Slutade på akuten men inget allvarligt. Eller alltså det är väl alltid allvarligt när någon väljer att skada sig själv men sett från mitt perspektivt inget farligt.
Nej, vi har inte så kallt än=) Det där är en gammal bild. Vi var i uppsala den dagen och hade precis köpt vår nya kamera, det är 28 december eller något åt det hållet.
Jodå, provokation verkar väldigt användbart. Huruvida dom uppnår resultat och det finns kliniska studier bakom vet jag inte. Det känns ofta som något dom tar till i ren oproffsig frustration men ibland känns det som dom har det som taktik. Att göra en förbannad. Fast vad hjälper det om jag är arg på sjukvården? Inte blir jag väl friskare för det? Snarare mer uppgiven. Eller är jag jättekonstig som reagerar så?